Vem som ska bli ny partiledare är en nagelbitare. Lena Askling ger i Aftonbladet SSU beröm för att man inte fegar ur och skyller valnederlaget på Göran Persson som person eller på media.
För mig låter det som att fortsätta leva i förnekelse istället för att bearbeta sitt förflutna på riktigt. Det är självklart att Göran Persson var en black om foten – en socialdemokratisk partiledare som blev symbol för klassamhället. Lika säkert är att arbetarrörelsens självförvållade mediaunderläge påverkade valutgången.
Fenomenen var, precis som den misslyckade arbetslöshetshanteringen, tecken på partiets ideologiska vindkantring. Tillsammans bildade de ett elakartat triumvirat som drev väljarna bort från partiet.
Tomt skal
Frågan är vem och vad som ska komma i stället? De kvinnliga huvudkandidaterna, oavsett om de har tackat nej för gott, belyser socialdemokraternas ideologiska kris. Vi har nämligen ingen aning om var de står politiskt. Tycker de någonting utöver EU: anpassade standardfraser?
Medlemmarna enda hopp tycks vara att deras framtida partiledare åtminstone har ett naturligt tilltal i teverutan. Men Mona Sahlins chosefria tonfall borde sedan länge vara förbrukat. Vad använde hon det till under 90-talet förutom att med blött finger i luften mota bort allting som liknande vänster? Den vanlige sossen skulle inte längre känna igen partiet var det kaxiga budskapet uppifrån. Nu gör dem inte det längre, så grattis, hundratusen röstade istället på moderaterna eller la sig på sofflocket.
Överheten invarderar
Margot Wallström i sin tur representerar, trots sin mänskliga framtoning, just det elittänkande som socialdemokratin måste lämna för att återvinna folklig legitimitet. Hennes popularitet hänger antagligen samman med att media påstod att hon var mobbad av Göran Persson. Men varför blunda för att Wallström var överens med etablissemanget om att Ja- sidan nederlag i EMU-omröstningen inte berodde på självständigt tänkande individer, utan på Perssons så kallade undermåliga ledarskap. Bara att vi överhuvudtaget har börjat prata om politiker i termer av ledare, istället för folkvalda, är en direktföljd av EU: s överhetskultur.
Om socialdemokratin ska ha en chans i framtiden måste man ge upp den tomma blairismen och våga komma ut som vänsterparti. Partiet har haft så dåligt självkänsla att man spelat höger alldeles i onödan, alldeles för länge. För att människor ska känna igen socialdemokratin måste en partiledare våga sig på anti-kapitalism, leverera äkta maktkritik och sluta försöka ge nyliberalismen ett mänskligt ansikte. Olof Palme talade om att avskaffa klassamhället. Jag struntar i vilket kön den nya partiledaren har bara jag får höra de orden igen. Hellre än vänsterman än en högerkvinna.
Ann Charlott Altstadt
Frilansjournalist
Skriv till debattredaktören
