ANALYS. 48 timmar innan krav och motkrav ska bytas inom industrin har arbetsgivarna satt klackarna i backen inför det kanske viktigaste fackliga kravet i vinter – en kraftig satsning på de lägsta lönerna.

Generella löneökningar är heller ingen hit bland arbetsgivarna och mellan raderna, i den DN-debattartikel som utgjorde avstampet för avtalsrörelsen, finns också en tvekan till centrala avtal. Mer av lokal lönebildning framhålls som önskvärd. Och som en följd av det behöver riksavtalen ”utvecklas”.

Den tidigare enigheten om riksavtalen naggas därmed i kanten. Risken för en återgång till det läge som rådde före Industriavtalet 1997 ökar. En av de viktigaste bytesaffärerna i Industriavtalet var just att striden om riksavtalens vara eller icke vara blåstes av. Arbetsgivarna accepterade att träffa rikstäckande kollektivavtal med materiellt innehåll bransch för bransch. Och fackens motprestation var att rätta in sig i ledet och lova löneökningar som inte undergrävde företagens konkurrensförmåga. Är den här samsynen borta är också rollen som oomstridd normsättare på lönemarknaden försvagad alternativt borta.

Antyder vad de vill
Att arbetsgivarna inom industrin laddar för skarpare krav i vinter än tidigare är uppenbart. Debattartikeln signalerar två sannolika krav från arbetsgivarna. Det ena är öppningsklausuler – en rätt att lokalt överenskomma om löner och villkor som underskrider vad det centrala avtalet stadgar. Det andra är ett blankt nej till höjda ingångslöner. Tidigare har flera arbetsgivare inom industrin varit än mer offensiva och framfört krav på att ingångslönerna borde sänkas.

Avtalens lägsta löner är för ögonblicket därför oenighetens kärna. Krav på löneökningar för arbetare och tjänstemän som tjänar mellan 13.000 och 16.000 kronor i månaden målas tillsammans med generella löneökningar ut som ett hot mot alla arbetslösas och utanförståendes möjligheter att få tillträde till arbetsmarknaden.

En ökning rakt igenom
Men arbetsgivarklacken i backen handlar inte främst om dem som saknar arbete. Rädslan eller motståndet handlar om risken för att ett höjt lönegolv ska fortplanta sig i hela lönestrukturen och därmed driva upp de totala lönekostnaderna.

För facken, vars medlemmar i alla tänkbara undersökningar strävar efter mindre löneskillnader, är höjningen av de lägsta lönerna helt i linje med medlemsopinionen. Detta är exakt vad medlemmarna vill. Få frågor får lika helhjärtat stöd bland både arbetare och tjänstemän. Som konfliktutlösaret i de förestående förhandlingarna är de lägsta lönerna därför oöverträffad.

Läs också: nyhetsartikeln "Sif upplever debattinlägg som provokation"
Läs också: Arbetsgivarsidans artikel på Dagens Nyheters debattsida den 19 december 2006