Han har hört alla kiss- och bajsskämt

Dassägarna ska ställa ut tunnorna vid vägkanten så att Kaj Jämtlinger ser dem från bilen. Kommunens tunnor vid båthamnen byter han dock inne på dassen. Även gamla och handikappade får extra service. Foto: Leif R Jansson.

RENT SLIT. Det är ett riktigt skitjobb. Men att hämta dasstunnor är varken särskilt äckligt eller omöjligt tungt. Det finns dock baksidor.
– Det är tröttsamt att folk har sån kiss- och bajshumor, säger latrinhämtaren Kaj Jämtlinger.

I gryningen kör Kaj Jämtlinger ombord sin gröna lastbil på färjan över till Ljusterö i Stockholms skärgård. En junimorgon, klockan halv fem när näktergalen sjunger, är jobbet som bäst. Men nu i december hörs inga fåglar när Kaj beväpnad med ficklampa ger sig ut på dasstunnejakt.

– Det är i alla fall skönt att det inte är snö än. På vintern kan det vara omöjligt att ta sig fram här, säger han, när vi några timmar senare glider fram mellan stugor och bondgårdar.

Kaj har hämtat latrin i Österåker och andra kommuner norr om Stockholm i 18 år, och han trivs med sitt jobb.

– Det är fritt. Det är ingen som skriker och gapar åt mig vad jag ska göra.

Vilsam miljö
Dessutom är det vackert. Vi svänger av från den asfalterade landsvägen in på en slingrande grusväg. De flesta hus är sommarstugor som ligger öde. Titt som tätt skymtar havet bakom de avlövade träden. Långsamt rullar vi fram och spanar.

– Där är en!

Under en svart plastsäck gömd bakom soptunnorna står en mycket liten papptunna. Den är inte mer än en halvmeter hög och väl tillsluten. Kaj lyfter upp den på flaket och ställer tillbaka en ny med botten upp så att det syns att den är tom.

De nya miljövänliga papptunnorna får väga högst 15 kilo och dassägarna måste själva sätta på locken och bära ut dem till vägen. Tidigare hämtade Kaj tunnorna direkt på dassen. Han släpade tunnor som vägde upp till 40 kilo bland äppelträd och stenar, ibland en hel kilometer fram till bilen.

Det nya systemet har gjort arbetet lättare och arbetsmiljön bättre. Men Kaj är inte helt nöjd.

– Det vore bättre med plasttunnor som håller bättre. Det händer att papptunnorna går sönder när de stått ute länge, eller när de inte bytts på evigheter.

Inte äcklad – längre
Då försöker han rädda situationen med en ny tunna, men det kan vara skitigt, i ordets rätta bemärkelse. Och om det är en varm sommardag kan det stinka. En decemberdag med halvtomma tunnor luktar det inte alls – och dessutom Kaj är härdad. Innan han blev egenföretagare och började köra latrin var han anställd som sophämtare i tio år.

– Det är inte så farligt med lukten och jag tycker inte att det är äckligt med latrin. Jag är så jävla van. Då är det faktiskt äckligare med sopor. Rutten fisk och gammal mat stinker rejält.

Vi backar av grusvägen över en äng vid en havsvik. Det gäller att veta vart man ska, och ha ögonen med sig. Många gömmer tunnorna då de tycker att det är genant att ställa dem vid vägen. Men Kaj kan sina kunder. Han vet att ägaren till det faluröda hemlighuset på ängen alltid ställer tunnan bakom knuten. Alltså kliver han ur förarhytten och tittar, men i dag är det tomt. Det är den sista hämtning för sommargästerna och de flesta har redan lämnat de sex tunnor som ingår i abonnemanget.

På sommaren hämtar Kaj runt 150 tunnor varje dag, men i dag blir det bara ett 30-tal på hela ön. I hela Österåker har han mellan 700 och 800 abonnenter, och av dem är runt 80 permanentboende. När han började hämta latrin för 18 år sedan hade han 3.000 kunder i kommunen.

– Latrinhämtningen är på utdöende.

Varierande erbjudande
Om tio år är det inte lönsamt längre. Allt fler flyttar för gott till de här områdena och då vill de ha bekvämare lösningar, berättar han
och rattar lastbilen in på vägar som knappt är bredare än bilen. Under en runda kör han 70 mil. Det blir mycket nötande på folktomma småvägar, men de få människor vi möter hälsar glatt. En del är sällskapssjuka och vill bjuda på kaffe. Andra vill mer.

– Jag har fått en del erbjudanden. Man brukar ju höra om brevbärarna och hemmafruarna, och det är samma sak i det här jobbet, säger han och berättar glatt om en kvinna som ständigt försökte bjuda in honom på vin.

Kaj tackar alltid nej till erbjudandena, oftast även till kaffet, men kontakten med kunderna är en bra sida av jobbet, liksom att det är fritt. Kaj kan själv välja sina arbetstider och ibland gör han hela veckans jobb på tre dagar för att sedan ta långhelg och åka till Norrland och jaga.

Det negativa är att det är ensamt och slitigt. Däremot tycker Kaj inte att det är pinsamt, trots att många rynkar på näsan åt hans jobb. Men det är jobbigt med alla kiss- och bajsskämt han tvingas lyssna på. Och ibland blir det lite tröttsamt att kallas ”skitkungen” av sina grannar.

– Jag bryr mig egentligen inte, men jag förvånas över att kiss- och bajshumor är så vanligt. Jag ser det här som ett jobb som måste göras, säger han.

FAKTA: Allt körs till reningsverk
Sedan två år tillbaka är det förbjudet att deponera latrin i Sverige. I stället för att lämnas på deponi körs nu allt latrin till reningsverk, men själva dasstunnorna bränns. Den nya hanteringen har gjort latrinhämtningen dyrare. Många kommuner har därför höjt avgiften och gjort det svårare för invånarna att få latrinhämtning. Förhoppningen är att fler skaffar riktiga avlopp eller andra syst
em som ger mindre avfall till exempel mulltoaletter.