De är nyblivna särbo

Schimpansungen Manda gillar att krama sin ”mamma” Ing-Marie Persson, apskötare på Furuvik. Foto. Pernilla Wahlman.

Vänd upp rumpan mot chefen och säg hoho så går det nog bra. Apskötaren Ing-Marie Persson ger LO ett kontroversiellt råd inför avtalsrörelsen. Att vända upp baken är ett sätt för schimpanser att visa underkastelse och undvika konflikt.

Flockledaren Santino svingar sig i några grenar. Sedan lufsar han nyfiket omkring för att se vad som pågår på andra sidan glaset.

– Vi har mycket att lära av schimpanserna, säger Ing-Marie där vi sitter i aphuset i Furuviksparken, Gävle.

Jaha, tänker jag förvånat. Men så har hon ju betydligt mer erfarenhet eftersom hon levt med både apor och människor. I fyra månader bodde hon i samma bur som Santino. Då hannen skulle till Furuvik från Tyskland var han nämligen tvungen att sitta i karantän.

Schimpansen blev oerhört ledsen varje gång Ing-Marie gick därifrån på kvällarna. Det var därför inget annat att göra än att förklara för maken Johnny att apan behövde henne mer än han. Sedan flyttade hon in. Nu senast var det schimpansungen Manda som hon bodde med.

– De första månaderna sov hon på min mage.

Lika krävande
Mandas mamma dog på Kolmården för två år sedan och det var tvunget att snabbt hitta en ny förälder. Lösningen blev att Manda fick vara hos schimpanserna på dagarna och hemma hos Ing-Marie och hennes man på kvällarna och nätterna. Schimpansungar behöver nämligen lika mycket omsorg som människobarn, åtminstone de tre första åren.

Manda klättrar runt i en jättelik repstege och hoppar sedan ned i backen så att det dånar i hela aphuset. En av honorna, Linda, har svept in sig i en filt. Vi vänder oss i ett gemensamt leende mot schimpanserna.

– Jag har nog varit en apa i mitt tidigare liv, säger Ing-Marie. Då de andra flickorna lekte med dockvagnar lekte jag med djur. Jag har alltid varit intresserad av djur, fortsätter hon.

Det började med hästar. Som tonåring fick hon jobb som hästskötare på djurparken under somrarna. Efter ett par säsonger fick hon fast jobb och därefter kom chansen att jobba med apor. Hon hade tur. De gamla apskötarna pensionerades 1979.

– Jag var i rätt ålder då de slutade. Personalomsättningen på det här jobbet är mycket låg, berättar Ing-Marie.

För tredje gången dundrar Manda ned i marken från hög höjd. Återigen undrar jag vad vi människor har att lära av schimpanser.
Ing-Maries kommer med ett nytt råd. Denna gång är det inte riktat till facket utan till Sveriges alla chefer.

– På morgonen går Santino runt och hälsar på alla. De plockar varandras pälsar och kontrollerar hur den andra mår. De skulle många chefer lära sig av. Det är viktigt med bekräftelse från ledaren. Flocken fungerar bättre då, säger hon.

Lär ut om likheterna
Låter klokt, tänker jag. Och jag verkar inte vara ensam. Efterfrågan på denna ledarskapsfilosofi – management by apa – är stor. Strax innan jag träffar Ing-Marie Persson har hon mött åklagarna i Gävle. Under deras jullunch föreläste hon om schimpanser och de likheter som finns mellan oss. Och då LO-Tidningen skulle bestämma tid med Ing-Marie var kalendern fullbokad med föreläsningar. Furuviksparken satsar också på att bygga ut aphuset.

Även nyfikna forskare kommer på besök. Nyligen studerade forskare från Lund och Uppsala apornas förmåga att planera vad de ska göra i framtiden. Schimpanserna ställdes inför valmöjligheten att antingen äta en vindruva på en gång (liten belöning) eller vänta en timme och få en stor slurk nyponsoppa (stor belöning). Många gånger valde schimpanserna att vänta en timme.

–Små barn väljer vindruvan, säger Ing-Marie.

Än så länge har forskarnas resultat inte malts genom den vetenskapliga kvarnen.

– Vi som sköter om aporna vet att de kan planera för framtiden, men för att det ska vara sant måste en vetenskapsman också säga det, förklarar Ing-Marie med en röst som för tankarna till en bomullstuss med en nål i.

Hur känns det då för en person som älskar apor att se dem i en djurpark?

Ing-Marie säger att aporna själva skulle ha det bättre i vilt tillstånd. Men hon ser dem mer som ambassadörer för sina vilda artfränder.

– Då människor kommer hit och kan se och lukta så kommer de närmare aporna, säger hon.

Och hotet mot djuren är stort. Nedhuggningen av teak, mahogny och ebenholts gör att livsutrymmet i skogarna krymper. Tjuvjägare som skjuter schimpanserna för köttet, eller säljer dem till mindre nogräknade läkemedelsbolag för experiment, är också ett hot mot arten.

– Om det fortsätter så här finns det knappt några vilda schimpanser kvar om tio år, säger hon.

Då vi suttit och pratat någon timme börjar Santino härja. Han går fram och tillbaka. Hastigt. Skjuter en låda framför sig. Fram och tillbaka. Armarna ser kraftiga ut. Tur att det finns en glasruta mellan oss, tänker jag.

– De börjar bli hungriga, säger Ing-Marie och någon minut senare är hon inne i buren och kelar med schimpanserna.

FAKTA: Ing-Marie Persson.
Ålder: 52 år.
Familj: Maken Johnny, två hundar, sju egna hästar och fem schimpanser.
Favoritapa: Tidigare var det hannen Santino, som hon bodde ihop med i en bur under fyra månader, men nu är hon osäker. ”Manda som bott hemma hos oss i huset är också en favorit.”
Bästa apminnet: Då hon lämnade lilla Manda med de andra aporna och Manda inte grät utan klarade sig själv. Hon hade då som liten bott hemma hos Ing-Marie i nästan ett och halv år.
Värsta apminnet: När schimpansen Linda högg tag i en filmfotografs ben och bet honom.
Schimpansfakta: Schimpanser lever oftast i grupper på 2 till 20, ibland fler än 50, individer i skogar från Guinea till Kongo. 98,5 procent av generna är samma som hos människor. Stående på bakbenen är de mellan 1 och 1,7 meter långa. De kan väga upp till 90 kilo.