Vårt förhållande till EU diskuterades knappast alls i årets valrörelse. Både socialdemokraterna och allianspartierna undvek omsorgsfullt att precisera vilken politik de ville föra inom unionen.

Förklaringen är enkel. Skepsisen till EU är utbredd bland väljarna. Partiernas företrädare valde att ligga lågt hellre än att utmana opinionen.

Inte heller i den socialdemokratiska eftervalsdiskussionen nämns EU-motståndet inom arbetarrörelsen som en förklaring till valnederlaget. Detta trots att så många som fyrtio procent av LO:s medlemmar i vallokalsundersökningen sa att de tyckte att Sverige borde lämna unionen.

Från demokratisk synpunkt är partiernas kompakta tystnad olycklig. Allt fler politiska beslut fattas av överstaten. Väljarna har rätt att kräva klara besked av partierna om hur de ser på det framtida EU-samarbetet.

De flesta väljare, också de EU-kritiska inom arbetarrörelsen, ser inte ett utträde ur unionen som ett realistiskt eller önskvärt alternativ. Men de tycker samtidigt att vi bör sätta en bestämd gräns för överstatens inblandning i angelägenheter som vi vill bestämma över själva.

Hur denna gränsdragning ska genomföras borde diskuteras. I grunden handlar det om att lösa två problem. Det första är att tydligt avgränsa vilka frågor som överhuvudtaget ska falla inom EU:s kompetens. Det andra är att sätta stopp för den pågående ”juridifieringen” av beslutsprocessen inom EU.

Inom EU har politik blivit juridik. Fler och fler ärenden avgörs av EG-domstolen. Domstolen har konskekvent vidgat den överstatliga tillämpningen av reglerna för den inre marknaden. Förhållandet mellan EG-rätt och nationell rätt blir därmed alltmer konfliktfyllt.
Medlemsländerna har traditionellt, efter ett berömt uttalande från den tyska författningsdomstolen, ansett att de äger sin egen suveränitet. Medlemsländerna kan enligt detta synsätt arrendera ut en del av sin beslutanderätt till överstaten, därför att utarrenderingen förutses vara begränsad och är återkallbar. Medlemsländerna behåller sin självständighet, eftersom delegeringen till överstaten anses ske bara på områden där verkningarna är förutsägbara.

På denna punkt är det tillbakavisade förslaget till en EU-konstitution otydligt, en oklarhet som säkert är medveten. Uppenbart är ju att konstitutionsförslaget öppnar för en ny statsrättslig ordning där EG-rätten ges principiellt företräde framför all nationell rätt. Det blir då överstaten som delegerar sin kompetens till medlemsstaterna, istället för tvärtom.

Riksdagen berövas sin beslutanderätt undan för undan
Frågan är om EU-samarbetet kan leva med en så fundamental rättslig oklarhet i längden. Konsekvensen är att de nationella parlamenten gradvis berövas sin beslutanderätt. Det blir kommissionens byråkrater och domstolarnas jurister som på eget bevåg utvidgar överstatens reglering. Denna praxis kommer att leda till att överstatens beslut på allt fler områden hamnar i konflikt med vad ländernas befolkningar själva vill.

För svensk del kan listan göras lång.

•I strid med vad som sades vi anslutningen kan vi inte längre föra en självständig alkoholpolitik. Detta därför att en restriktiv kontroll av alkoholinförseln från utlandet helt plötsligt anses strida mot EG-rätten.

•Apoteksbolagets framtid är osäker, eftersom dess existens kan komma att anses stå i strid med den inre marknadens principer.

•Spelmonopolets vara eller icke vara är just nu föremål för rättslig prövning inom EU.

•Också allmännyttan ifrågasätts med motiveringen att den diskriminerar privata fastighetsägare genom att inte vara vinstdrivande.

•EG-kommissionen har inlett en granskning av det svenska presstödet trots att det var undantaget vid anslutningen.

•Konflikten vid byggandet av en skola i Vaxholm behandlas av EG-domstolen. I praktiken betyder det att den prövar den svenska kollektivavtalsmodellens laglighet.

•EU-kommissionen utfärdar förordningar som i fallet med somaliesvenskarna berövar svenska medborgare deras grundläggande rättigheter.

•EG-kommissionen prövar vilka skilsmässo-regler som ska gälla för svenskar gifta med utländska medborgare.

Utmärkande för alla dessa exempel är att politiska frågor hanteras som om de vore enbart juridiska. EG-rättens omfattning har utsträckts eller kan komma att utsträckas på ett oförutsägbart sätt. Medlemsländerna tvingas på nya lagar som deras parlament aldrig skulle ha godkänt.

Det är sant att domstolsprövningarna inte alltid behöver gå medlemsstaterna emot. Inom EG-domstolen råder en betydande opportunism. Upphävandet av svensk alkohollagstiftning skedde mot bakgrund av att juristerna inom EU gissade att den hade ett svagt stöd i svensk opinion.

Vaxholmsfallet blir sannolikt en svårare nöt att knäcka, eftersom de svenska synpunkterna där backas upp inte bara av den svenska regeringen utan även av andra medlemsländers regeringar som inte vill att överstaten ska lägga sig i den nationella arbetsrättens utformning.

Varför ska överstaten EU blanda sig i arbetsmarknadspolitiken
Grundfrågan kvarstår dock. Varför ska överstaten alls ha rätt att blanda sig i medlemsländernas arbetsmarknads-, social- och kulturpolitik?

Så länge den inre marknadens fordringar i princip anses ta över all nationell rätt finns ingen spärr för att EU kan underkänna nationellt utformade pensionssystem, skattefinansiering av skolor och sjukhus, licensfinansierad radio och tv, offentlig skötsel av infrastruktur som energiverk och kommunikationer – för att bara nämna några områden där vi kan förvänta oss framtida framstötar från överstaten.

Svenska politiker deltar i EU-samarbetet med en underlig blandning av godtrogenhet och flathet. Svenska väljare misstror EU därför att de misstror våra politikers förmåga att sätta en gräns för överstatens expansion. Hur vår arbetsrätt, social-, kultur- och infrastrukturpolitik ska utformas ska beslutas av den svenska riksdagen och inte av politiserande jurister eller av EU-byråkratin.
Sverige bör inte underteckna en ny EU-konstitution utan att ha klargjort att vår suveränitet på dessa områden är oinskränkt och inte förhandlingsbar. Giv åt EU vad EU tillhör, men inte ett uns mer.