Socialdemokratin har genom åren utvecklat ett pragmatiskt förhållningssätt till synen på ägandet. Vi sätter upp vissa sociala och samhällsekonomiska spelregler för produktionen av både varor och tjänster, och så prövar vi vilken form som är mest rationell i förhållande till syftet med verksamheten – med full frihet att dra olika slutsatser för olika verksamheter.

Jag börjar tycka att det är dags för borgerligheten att skaffa sig ett liknande pragmatiskt och prövande förhållningssätt till ägande- och driftsformer. Deras svårt fundamentalistiska uppfattning att privat ägande alltid är bättre än offentligt, och att privat drift alltid är mer effektiv än offentlig, håller på att skapa rejäla samhällsekonomiska problem (i den mån den inte redan hunnit göra det).

Låt oss ta frågan om vinstdrivande sjukhus som exempel.

Vinst i vården är inget problem, försäkrar socialministern i en DN-artikel. En vårdgivare måste ju enligt lag ge vård efter behov men ”för en entreprenör är det nödvändigt med ett ekonomiskt överskott i verksamheten” och ”möjligheten att dela ut vinst underlättar också för entreprenören att inhämta det kapital som behövs för att säkerställa långsiktighet i verksamheten”.

För min del ser jag ett j-a problem med att dela ut skattepengar, som taxerats ut för att ge medborgarna sjukvård, som vinst till privata entreprenörer.

Sjukhus, eller skolor, som finansieras med skattemedel och per definition inte själva får bestämma vilka avgifter de får ta ut av sina kunder kan inte göra vinst i egentlig mening. Vinst handlar om att förmera insatt kapital genom en försäljning till betalande kunder, som drar in mer än producenten satsat. Ett överskott, som uppkommer genom att man driver verksamheten till litet lägre kostnader än de tilldelade skattemedlen betyder inte att grundkapitalet har vuxit – bara att det blivit litet över på det.

Och det ska tillbaka till skattebetalarna.

Sjukhus är monopol och privat företagsamhet förutsätter en marknad
Sjukhus är en monopolverksamhet. Att någon skulle upprätta ett konkurrerande länssjukhus är, milt talat, osannolikt. Att överlämna så socialt viktiga verksamheter till privata monopol känns riskabelt. För vad händer när ägarna säger att tack, ska vi driva det här får ni betala oss dubbelt så mycket?

Vad har skattebetalarna då att sätta emot? Hota med att starta eget?

Privat företagsamhet förutsätter, menar jag, en faktisk marknadssituation. Det betyder att konsumentens betalningsvilja måste spela roll för pris och utbud, och att det måste vara reellt möjligt för konkurrerande företag att ge sig in i tävlan om kunderna.

När denna marknadssituation inte är för handen, därför att tredje man (som skattebetalarna) står för finansieringen, eller därför att de praktiska förutsättningarna för konkurrens saknas, finns inga som helst garantier för att privat drift blir särskilt rationell eller särskilt billig.

Skattefinansierade verksamhet ska fördelas efter behov
Skattefinansierad verksamhet, som ska fördelas efter behov och inte efter betalningsförmåga, är helt enkelt något annat än konsumentfinansierad produktion som fördelas i enlighet med betalningsviljan. Och det betyder att driftsformer, som är uppbyggda för den senare sortens verksamhet, inte med självklarhet får bra resultat för den förra.

Skattefinansierad verksamhet förutsätter över huvud taget att de som svara inför väljarna för hur skattepengarna används, alltså de politiskt förtroendevalda, kan styra fördelningen av dem, i öppna processer där alla medborgare kan säga sitt. Fri dragningsrätt på skattepengar, exempelvis i form av den fria etableringsrätt av privatläkarmottagningar, som det borgerliga styret i Stockholms läns landsting nu föreslår, är inte förenligt med detta.

Förra gången den drev igenom en sådan rätt ökade kostnaderna med några hundra miljoner.

Merparten av dem gick till etableringar i Stockholms innerstad, landets redan läkartätaste område. Förorterna, med betydligt större vårdbehov – men mindre social status – fick inte minsta förstärkning.

En rationell fördelning av skattepengar i förhållande till behoven? Knappast.

Anne-Marie Lindgren
Arbetarrörelsens tankesmedja
Skriv till debattredaktören