SISTA ORDET. Ord och begrepp är viktiga vapen i allt samhällsliv. Den som skaffar sig tolkningsföreträde kring viktiga begrepp eller uttryck får ett kraftigt övertag.

Ett illustrativt exempel på ett begrepp vars innebörd glider är ordet omodernt. Det är i sin ursprungliga form uttryck för att en sak, en uppfattning eller liknande är föråldrad, otidsenlig och inte överensstämmer med nyaste smak, kunskap och teknik. Allt enligt Nationalencyklopediens ordförklaring.

I dag används begreppet på ett delvis annorlunda sätt. Det är inte längre enbart beskrivande utan starkt värderande och det har i allmänhet en negativ klang.

Särskilt tydlig är den språkliga förskjutningen på arbetsmarknaden som i sig är en allt annat än modern inrättning. De språkliga nytänkarna – när det gäller användningen av ordet omodern – är alla från arbetsgivarvärlden i allmänhet och tjänstesektorn i synnerhet. För flera arbetsgivardirektörer är det mesta som har att göra med den fackliga motparten och dess krav omodernt och behöver ersättas med något nytt, vad nu det kan vara.

Under ett seminarium på Ratio i förra veckan diskuterades den svenska modellen. Och det vanligaste ordet från arbetsgivarna i panelen var att det mesta var omodernt.

Gemensamma avtalskrav från landets fackliga organisationer var omodernt. Satsningar på de lägst avlönade var omodernt. Sympatiåtgärder var omoderna.

Omodernt en träffande beskrivning
Som beskrivning av sakernas tillstånd får ordet omodernt sägas vara träffande. Krav, dess inriktning eller sympatiaktioner på arbetsmarknaden har funnits under överskådlig tid och är verkligen inget nytt påfund.

Som argument mot gemensamma avtalskrav från LO-förbunden, eller facken inom industrin, gavs ordet en ny innebörd som inte lämnade någon i tvivelsmål om att omodernt var lika med dåligt. Omodernt var inte längre en beskrivning utan en värdering.

Det som krävs, enligt arbetsgivarna, är moderna krav och stridsåtgärder – något som hör till dagens och morgondagens samhälle. Mer precisa än så blev aldrig argumenten.

Bakom nyspråket döljer sig maktkampen
Bortom glidning på ordens verkliga mening och innebörd döljer sig som alltid en strid om makt och maktbalans på arbetsmarknaden. Men att öppet argumentera för mer makt upplevs som alltför provocerande. Det är stiligare att nå samma resultat med att tala om att det är omodernt.

När arbetsgivarna säger att fackliga krav är omoderna betyder det därför att de är för höga, vilket arbetsgivarna alltid har tyckt. En fullt legitim ståndpunkt som klätts i en obegriplig språkdräkt.

När de lägst avlönades villkor skjuts i förgrunden och det beskrivs som omodernt betyder också det att det är för dyrt. Arbetsgivarna fruktar att lika stora lönehöjningar ska ske högre upp i lönepyramiden.

Att fackliga sympatiaktioner är omoderna betyder att arbetsgivarna känner sig maktlösa inför en enad facklig front och därför vill ha lagstiftarens hjälp att förbjuda alternativt försvaga de anställdas fackliga organisationer.

Sanningen om vad som är modernt eller omodernt finns i betraktarens öga. Men att det är en grundbult för en fortsatt svensk modell är uppenbart. Makten över orden kan dock snabbt etablera begreppen i det allmänna medvetandet. Och just det är själva poängen med att förskjuta ordens innebörd.