Facket demonstrerar mot försämringarna i a-kassan. Det talas även om politiska strejker. A-kassan ska inte försämras av ekonomiska skäl, den går inte med förlust. Egentligen handlar det inte främst om att höja a-kassans avgifter. Den verkliga avsikten är att pressa ner lönerna.

För att åstadkomma det måste man först försvaga fackets förhandlingsstyrka. Strategin går därför ut på att göra det ekonomiskt dyrbart att vara med i facket – så dyrt att många inte anser sig ha råd med medlemskapet. Ju färre medlemmar, desto klenare fack. Då ligger vägen öppen för att sänka lönerna.

Sambandet mellan organisationsgrad och löner är tydligt. I Spanien och USA är 13–15 procent av de anställda med i facket. Lägstalönen är där mellan 5. 000 och 6.000 kronor. Facken är så svaga att man måste ha lagstadgade lägsta löner. Staten garanterar lönen. I länder där mellan 30 och 40 procent av de anställda är med i facket, till exempel England, Belgien och Irland, garanterar staten cirka 10.000 kronor i lägstalön.

I Sverige är 90 procent med i facket. Lägstalönen är i genomsnitt dryga 15.000 kronor. Det är den höga organisationsgraden i fackföreningsrörelsen som gör kollektivavtalen starka. Staten behöver därför inte lagstifta om lägstalöner.

Om Sifo har rätt lämnar 20 procent av medlemmarna facket
Om Sifo spår rätt att 20 procent kan komma att lämna facket, därför att de egna kostnaderna för a-kassa och medlemsavgift stiger, kan man utifrån dessa erfarenheter befara att lägstalönerna kommer att sänkas kraftigt, kanske ned till drygt 12.000 kronor.
Facket kommer då att få svårt att hålla uppe värdet på kollektivavtalen. Till slut tvingas staten att lagstifta om lägstalöner även hos oss. Troligen hamnar de då på Englands och Belgiens nivå.

I det läget blir den enskilde löntagaren mindre kaxig och vågar inte stå upp mot sin arbetsgivare, särskilt inte när man vet konsekvenserna av en sänkt a-kassa. Ersättningen ska efter 300 dagar bli så låg (65 procent) att de arbetslösa tvingas att gå ned kraftigt i lön eftersom alternativet är ännu värre. Inte många klarar av att leva på 7.000 kronor efter skatt. När hyran är betald hamnar många under försörjningsstödnivåerna.   

Fler visstidsanställda sätter press på lönerna
Det finns fler inslag än a-kassan i den förda politiken som ingår i strategin för sänkta löner. Genom att ändra lagen om anställningsskydd ökar antalet visstidsanställda. Fler människor tvingas lämna trygga jobb. De som har osäkra jobb har lägre lönekrav.

Villkoren för att få a-kassa ska därutöver skärpas. Man ska ha jobbat 80 timmar per månad mot tidigare 70. Inkomsten ska baseras på de senaste tolv månaderna istället för sex. Följden blir lägre a-kassa för korttidsanställda. Många som idag får a-kassa kommer att ställas helt utanför.

Om man vänjer människorna vid att ersättningsnivåerna i Sverige inte ska vara 15.000 kronor utan 10.000 eller ännu mindre kommer nästa steg att bli sänkta socialförsäkringar rakt över. Försämringen kommer att motiveras med samma svepskäl som har gällt för a-kassan: de som har minst pengar ska tvingas att betala skattesänkningar för de rika för att arbetsviljan ska öka. Målet är ett bestående systemskifte: ett samhälle där en tredjedel av de anställda far illa, och de resterande två tredjedelarna lever bättre än någonsin. Om man lyckas slå sönder den generella välfärdspolitiken blir den ytterst svår att återupprätta vid valet 2010. För inget parti har ännu vunnit ett val stämplat som skattehöjare.

I avtalskraven för 2007 ligger utrymmet på 3,9 procent. Lägstalönerna ska höjas kraftigt. Medlemmarna står inför ett val: Att falla undan för regeringen eller att stanna kvar i facket och knäcka planen för sänkta löner. De allra närmaste månaderna blir därför ödesmånader för om svensk fackföreningsrörelse ska fortsätta vara världens starkaste eller inte.

Östen Johansson
Ombudsman Livs Botnia
Leif Stenberg
Journalist
Skriv till debattredaktören