Ett enormt flygfoto av Stockholmsregionen täckte golvet i den före detta fabrikshallen. Scenen låg väl någonstans uppåt Gävle. I en av pauserna kunde jag dra med mig en kulturfilosof och peka ut var jag brukar tillbringa semestern.

Ramen var att konferensen Urban Turntable i förra veckan avslutades med fyra föreläsningar i världsklass. ”Urban” är ju sådant som har med staden att göra. ”Turntable” betyder skivtallrik. Arrangörerna, Färgfabriken, vill kanske ange att deltagarna ska känna sig som diskjockeyer, med maximal lekfullhet och improvisation.

Färgfabriken är just så där allvarligt lekfulla. En sofistikerad konsthall i ett industriområde strax utanför Stockholms centrum har med åren vuxit till ett intellektuellt experimentlaboratorium på högsta nivå.

De skulle kunna skriva på en skylt ovanför fabriksingången: ”Hur vill vi ha det?” Urban Turntable snurrade på under drygt en månad. Den övergripande frågan var hur Stockholmsregionen borde kunna se ut om 30 år. Regionen som enhet för samhällsplanering – detta är ett perspektiv med aktualitet i hela världen.

Som öl
Stadsplaneraren Lars Lerup inledde. Han kallar moderna svenska förorter för Lättstaden (jfr lättöl) och vill ersätta dem med täta stadsbildningar fulla av action. Nyckelordet är ”intensitet”.

Stockholmsregionen är en av världens mest segregerade och centraliserade, så det skulle behövas många centrum. Lerups första konkreta förslag är att offra grönområdena mellan det rika Kista och det påvra Rinkeby och skapa en ny, dynamisk och högekologisk enhet.

Arkitekten Francois Roche jobbar inte med visioner utan experimenterar vilt med robotar och berättelser. Slumpen får vara med och skapa nya former och därmed förhoppningsvis helt nya sätt att bo och leva.

Den oreda Roche inför i diskussioner och i stadslandskap känns både jobbig och befriande. Den underliga gråa klump som ska bli Bangkoks konstmuseum är samtidigt en maskin för luftrening. Något liknande kan sägas om Roche själv. Raka motsatsen är Daniel Pinks  enmansshow på temat ”den högra hjärnhalvans triumf i en globaliserad värld”. Pink är så charmfull och pedagogisk att man nästan glömmer att allt detta hyllande av kreativitet och helhetstänkande utspelas mot bakgrund av en krympande arbetsmarknad där endast de få som lyckas göra sig själva till en unik, framgångsrik, vara har anledning att jubla.

Till sist kom Noreena Hertz. Ödmjuk men liksom segerviss. Hon verkar ha bytt roll: från skarp globaliseringsanalytiker (i böcker som Skuldfällan) till spindel i nätet för hur konsumenter, aktivister och politiker påverkar världens egentliga makthavare, storföretagen, för att dessa ska bli mer etiska.

Ätbara värden
Exemplen på hur vi ”röstar med plånboken” kommer i en strid ström. Hennes kreditkort Red American Express ger en slant till aidsbekämpning varje gång hon betalar. Den norska oljefonden, en av världens mäktigaste investerare, bojkottar affärskedjan Wal-Mart på grund av dess personalpolitik. Ekologisk mat blir överallt ett allt viktigare värde. Logistikjätten TNT har gått in och gjort FN:s matdistributionsprogram effektivt, i stället för att sponsra ännu en golfturnering.

Till slut samlas intrycket av seminariet till ruskigt tydlig helhetsbild. En värld styrd av konsumtion, där politiken bara har inflytande lokalt, där allt arbete som inte är en kreativ livsstil utförs av någon annan, långt bort, under knappa men drägliga villkor.

Det man saknar i bilden är förstås frågor som vem som ska städa i den där framtiden. Och vart alla de som inte ens får ett städjobb ska ta vägen. Kanske borde också arbetarrörelsen vara med i Färgfabrikens utforskande av hur vi vill ha det.