– Det känns förlegat att fackligt folk får sluta vid 60 år. Därför höjer vi pensionsåldern successivt.

– Men det är svårt att ändra ingångna avtal, säger LO:s avtalssekreterare Erland Olauson. Har en ombudsman anställts för länge sedan, då pension vid 60 år ingick i villkoren, är det inte rimligt att ändra det när han bara har något år kvar.

I den situationen befinner sig för övrigt Erland Olauson själv. Han har arbetat inom fackföreningsrörelsen i 30 år och går i pension vid 60. ”Och även om jag skulle säga att jag vill stanna till 65 är det inte säkert att kongressen väljer om mig.”

Det blir alltså bara nyanställda fackliga funktionärer som får nya pensionsvillkor. I dag anställs ombudsmän med 62 års pensionsålder, men på sikt lär de få samma pensionsålder som alla andra.

De låga pensionsåldrarna har historiska förklaringar, påpekar Erland Olauson. Centralt anställda fackliga ombudsmän levde förr ett mycket speciellt liv – ständigt på resande fot, med ideliga förhandlingar och låg genomsnittlig livslängd.

– Dessutom ville facket inte ha för gamla ombudsmän. Pension vid 60 var ett sätt att få omsättning och släppa in unga.

Erland Olauson vill nyansera diskussionen om att vi borde arbeta efter 65 år för att de allt fler pensionärerna inte ska öka försörjningsbördan alltför mycket för dem som arbetar:

– Om vi skulle få ett arbetsliv där de flesta LO-medlemmar orkar fram till pensionen, och inte slits ut i förtid, så vore det ett viktigare bidrag till försörjningskvoten än att några av oss fortsätter efter 65-årsdagen.

Läs också: nyhetsartikeln "Guldkant på ålderns höst mest för de rika"
Läs också: intervjun "Hon vill fortsätta jobba länge än"
Läs också: nyhetsartikeln "Många LO-medlemmar utslitna långt före 65"
Läs också: hela listan "De kan gå i pension före 65"