ANTOLOGI. Varför är det så ont om covers inom poesin? Frågan är Lars Mikael Raattamaas. Hans eget bidrag är en komprimerad remix av den klassiska antologin Svensk dikt.

Ur spellistan: en korsning mellan Sonnevis kända Vietnamdikt och Iliaden (Vietnamiaden), en hädisk isärplockning av Stagnelius Till Förruttnelsen, en uppsluppen, vokalutbytt version av Anna Maria Lenngrens Pojkarne. Med mera.

Det är alltså konceptuellt så det förslår, och på ett sätt som man inte är bortskämd med på hemmaplan.

Snarare går tankarna till samtida amerikansk poesi av det språkradikala slaget, och namn som Kenneth Goldsmith och Charles Bernstein. En ready made-poesi som borrar i frågor om äkthet, kommunikation och språkliga gränser.

Är det god dikt? Jag misstänker att frågan är fel ställd. Här och var är Raattamaa farligt nära att plurra i det putslustiga, och känslan av beräkning håller sig inte alltid på avstånd.

Ändå är det något väldigt rart över den här boken, med bibelsnöre, sammetsomslag och förgyllda kanter. Det ikonoklastiska anslaget till trots så upplevs Raattamaas projekt som en indirekt kärleksförklaring till den svenska lyriken. Frågan är om det var avsikten.

Bok: Svensk dikt
Författare: Lars Mikael Raattamaa
Förlag: Modernista

Martin Bergqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören