MYTOLOGI. Jeanette Wintersons Tyngd och Theodor Kallifatides Herakles behandlar det mytologiska grundstoffet på olika sätt, men ett har de gemensamt: båda tar hjälteglorian av Herakles. Winterson genom en snabb nidbild, Kallifatides med en långsam beskrivning av ett sorgesamt öde att känna sympati för.

Kulten av Herakles var utbredd i Grekland och senare i Romarriket, där han kallades Hercules och han fick staden Herculaneum uppkallad efter sig. Man offrade till Herakles som idrottens beskyddare och som en avvärjare av det onda. Han var son till Zevs och en mykensk prinsessa, Alkmene, och därför förföljd av gudinnan Hera som inte såg sin make Zevs oäktingar med blida ögon.

Herakles var en dubbel figur. Han dyrkades som en segrare över döden, men han hade också begått överträdelser som upprörde både gudar och människor. Han drabbades av besinningslös vrede då gudinnan Hera hetsade honom. I ett sådant anfall slog han ihjäl sina egna barn.

Det var inte olagligt under antiken, en far hade den rätten eftersom familjen var som hans egen kropp, den var hans egendom. Men det sågs ändå som ett fasansfullt brott.

De sju stordåden
För att han skulle sona missdådet blev han ålagd att utföra en rad bragder. På grund av sin övermänskliga styrka och beskyddet från Zevs lyckades han bland annat döda den månghövdade hydran, fånga den kerynitiska hinden, befria den fjättrade Prometevs och hämta upp vakthunden Kerberos ur underjorden.

Många av berättelserna är burleska. Herakles är en folklig hjälte som antas ha ett mycket gammalt ursprung. Hans tjänstgöring hos drottning Omfale, då han måste gå omkring i kvinnokläder, var en mycket populär skämtsaga under antiken.
 
En av Herakles sista uppgifter var att hämta de gyllene äpplena ur hesperidernas trädgård. Då behövde han hjälp av Atlas. Så hette jätten som bar upp himlavalvet på sina axlar (inte jordklotet som man kan se på sina ställen). Det var straffet för att han med de andra giganterna hade försökt göra uppror mot gudarna.

Nu tog Herakles över den kosmiska bördan ett tag, medan Atlas gick in i hesperidernas trädgård och hämtade de gyllene äpplena. När Atlas kom tillbaks ville han egentligen inte ta över himlavalvet på sina skuldror igen, han ville vara fri om så bara en liten stund till. Men Herakles lyckades lura honom att ta på sig bördan igen.

Winterson ruckar mer
Jeanette Winterson har tagit sig större friheter med myternas grundstenar än Kallifatides. Hon har till exempel ändrat på släktskapsförhållandena. Atlas var i den grekiska mytologin inte son till Gaia och Poseidon, utan till Iapetos och Klymene. Man får göra så, det är ju myter från första början. Orsaken till den ändringen är nog att det ser bättre ut om Atlas är son till Moder jord och Fader hav än till de mer diffusa gestalterna Iapetos och Klymene.

Winterson låter också Atlas ha en koppling till ön Atlantis som jag inte tror att han har någon annanstans. Även Kallifatides tar sig vissa friheter, till exempel när han låter den kerynitiska hinden vara en älg.
 
Bortsett från älgens och Herakles strövtåg upp till Hyperboréernas land är Kallifatides berättelse förankrad i Grekland. Det känns verkligen. När det dyker upp herdar så ser man deras väderbitna ansikten. Man känner solen steka, hör fåren bräka och tror sig vara där.

Jeanette Wintersons roman är framförallt placerad i rymden och på olika mytologiska platser. Just detta med rymden är både en styrka och en svaghet i romanen.

Å ena sidan lyckas Winterson på allvar väcka förundran över den ”supernovaskräll” som fortfarande sägs orsaka radioaktivt sönderfall inuti människans kropp. ”Vår första förälder var en stjärna”. Å andra sidan blir det i längden för mycket stjärnögd new age för min smak.

Synen på Hera
Kallifatides roman är enkel i stilen och invecklad till innehållet. Wintersons roman är en predikande och högstämd text med moraliserande övertoner. Det märks inte minst när gudinnan Hera oväntat förvandlas till milt förmanande och vis moderlighet.

I Wintersons tappning är Hera sexig, god och klok. Allt skulle ordna sig bara Herakles lyssnade på hennes råd. Hon är visserligen skadeglad när han dör, men det beror inte på att hon är härsklysten. Det beror på att hon har rätt.

Kallifatides har tonat ner Heras roll. Myten är mer konkret jordisk och psykologiskt realistisk. Han låter Herkules ha sin besatta och vilda sida gemensam med modern Alkmene, som han en gång råkar få syn på under en dionysisk rit.

Stöddig eller blyg Hulk?
Wintersons Herakles är snackig, samvetslös och tyngdlös. ”I min ungdom var jag lite stöddig – jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten. Hur som helst så bestämde sig Hera för att driva mig in i galenskapen, och medan jag var galen skar jag halsen av sex av mina egna barn, vilket jag ångrar”. Han kommer inte till några insikter med tiden men förbittras inte heller: han fortsätter helt enkelt tanklöst på samma spår tills det går åt helvete.

Kallifatides Herakles är från början en tafatt, stammande och blyg pojke som förvånas över sin styrka. Som man vill han väl men går successivt under, snärjd av sin egen myt. Han tampas med sina egna drivkrafter och med en publik som kräver mera bragder och mera våldsdåd för att inte börja bua. Han förråas allteftersom och skräms lika mycket av sin fysiska styrka och inre destruktivitet som av sin omvärlds obeständighet och sensationslystnad.

Om han från början är som Hulken, och hans gröna vrede riktar sig mot dummingarna, så är han mot slutet en dumming själv.

Himlavalvets bärare
Atlas skildras som en tragisk, godtrogen och orättvist behandlad jätte hos både Winterson och Kallifatides. Men hos Kallifatides är han stoltare.

Herakles reaktion när han en kort stund får pröva på att bära himlavalvet skiljer sig åt i böckerna. ”Det blev plötsligt klart vad Atlas menade med livets mening”, tänker Kallifatides Herakles. Det är en magisk stund – trots att han ändå lurar Atlas att ta tillbaks sin börda.

Wintersons Herakles drabbas av panik på grund av tyngden och ensamheten. ”Det fanns ingen som kunde lyssna på hans historier, ingen han kunde berusa sig med, ingen som kunde lovprisa honom”. Hans enda sällskap är den surrande frågan: varför
?

Kvalitetsskillnaden märks efteråt
Theodor Kallifatides roman stannar kvar långt efter läsningen. Jeanette Wintersons avlägsnar sig som en glänsande bubbla (åtminstone från mig).

Jag tror att det beror på att den är medryckande under läsningen, många vackra och kloka meningar, men den är inte riktigt lika gediget uppbyggd. Sånt visar sig först i efterhand, när den omedelbara upplevelsen har klingat ut. Kallifatides roman har ett bestående värde, det tror jag inte att Wintersons har.

Men slutet är gripande. Det är en hyllning till lättnaden och trösten. Altas får nämligen en kompis: rymdhunden Lajka. Dessutom ställer han ner Kosmos och går. Denna happy end har inte Kallifatides. ”Av allt att döma gör han det än” slutar hans roman, syftande på Atlas uppbärande av himlavalvet.

Bok: Tyngd. Myten om Atlas och Herakles
Författare: Jeanette Winterson
Översättning: Ulla Roseen
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Bok: Herakles
Författare: Theodor Kallifatides
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Maja Lundgren
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören