Trots att vi är mitt inne i en högkonjunktur är arbetslösheten hög. Inte mycket tyder på att den borgerliga regeringen lyckats pressa ned den. Finansminister Anders Borg räknar i sin första budget med att den öppna arbetslösheten kommer att öka nästa år.

Ett skäl är att regeringen kraftigt vill dra ned på plusjobb, arbetsmarknads- och vuxenutbildningar. De som berövas sina utbildningsplatser kommer att tvingas konkurrera om jobben med alla de ungdomar som efter avslutade studier strömmar ut på arbetsmarknaden.

Finansministern tror att sänkt a-kassa på längre sikt leder till fler jobb. Hans tanke är att de arbetslösa ska tvingas sänka sina löneanspråk så mycket att arbetsgivarna anser sig ha råd att anställa dem.

Men som ekonomerna Roger Mörtvik och Roland Spånt visade häromdagen i Svenska Dagbladet finns inget samband mellan lägre a-kassa och fler jobb. De konstaterade att finansministern missförstått eller avsiktligt misstolkat forskningen på området.

Även socialdemokraterna hade, om de behållit regeringsmakten, tvingats fundera över varför det är så svårt att åter uppnå full sysselsättning. En fortsatt s-regering hade utan tvivel klarat sig bättre än alliansen bara genom låta bli de dumheter denna planerar. Men att vara bättre än sämst är en för låg ambition för socialemokraterna.

Riksbanken för en politik – regeringen en annan
En uppenbar brist i den ekonomiska politiken är den dåliga samordningen mellan riksbankens räntepolitik och regeringens budgetpolitik. Riksbanken måste våga hålla fast vid en konsekvent lågräntelinje och regeringen får inte vara så dogmatisk när det gäller överskottsmålet i statsbudgeten.

En generell efterfrågestimulans av ekonomin och satsningar på offentliga investeringar ger många nya jobb. Den kan dock inte drivas för långt utan risk för ökad inflation.

Socialdemokraterna måste arbeta fram ett genomtänkt program för fler jobb
En utväg ur dilemmat har presenterats av de tidigare Fief-ekonomerna Sten Johansson, Per Lundberg och Johnny Zetterberg. De menar att när uppgiften är att få fler i arbete är det nya jobb som ska stimuleras och inget annat.

Konkret tänker de sig en kraftig rabatt på arbetsgivaravgiften för alla företag som ökar antalet anställda. Den inflationsdämpande effekten uppstår genom att det för företagen blir lönsamt att vid givna priser öka produktionen genom att marginalkostnaden för att anställa fler sjunker.

Lösningen är tekniskt sett elegant. Åtgärden är generell genom att den omfattar alla arbetsgivare. Den är samtidigt selektiv genom att stödet enbart går till nyanställningar. Insatta penger ger därmed maximal effekt.

Mot förslaget har invänts att subventionen också går till de nya jobb som ändå hade uppstått. Det är riktigt, men spelar det någon roll? Om målet är full sysselsättning bör vi uppmuntra alla företag som expanderar med hjälp av nyanställningar.

Socialdemokraterna förlorade valet därför att väljarna inte längre var övertygade om att partiet förde en politik för full sysselsättning. Tiden i opposition bör användas till att utarbeta ett genomtänkt program för att alla som vill ha ett jobb ska kunna få ett jobb. Fief-ekonomernas förslag bör kunna bli ett viktigt inslag i det programmet.