De kämpar för kvinnornas rätt

Starka lagar krävs för att förbättra kvinnornas ställning, anser Ipek Ilkkaracan. Foto: Ann Eriksson.

TURKISK KVINNORÖRELSE. Eftersom hon var analfabet tillät mannen henne att gå till medborgarcentrumet för att lära sig läsa och skriva.
– Men jag har inte berättat att jag nu studerar kvinnors rättigheter, säger en av kvinnorna i en av Istanbuls fattigaste stadsdelar.

I Gazi på den europeiska sidan i Istanbul bor människor från östra och sydöstra Turkiet. Oroligheter i Kurdistan, som tömde byarna, och ren fattigdom har drivit människor under årtionden att flytta till 13-miljonersstaden.

I ett enkelt hus i stadsdelen finns ett medborgarcentrum där kvinnoorganisationen Women for women’s human rights (WWHR, på svenska Kvinnor för kvinnors mänskliga rättigheter) arbetar med att ge självkänsla och utbildning.

På centrumet tas också barn och kvinnor som utsatts för våld omhand. En praktikant från universitetet erbjuder engelskundervisning som är mycket populär. Verksamheten är statligt subventionerad. Där handlar mångas berättelser om hur de lyckades frigöra sig när de flyttade från släkten. ”Det är inte religionen som hindrar oss utan traditionen från landsbygden som trycker ner kvinnorna”, förklarar de.

– Efter åratal av förtryck kunde jag frigöra mig. Tidigare levde jag med hela släkten. Sedan min man och jag flyttade har mycket förändrats, säger Münever Erzincan.

Familjeförsörjare
Tillsammans med ett 20-tal kvinnor tillverkar hon smycken, väskor och annat hantverk. De säljer sina produkter till turister och organisationer, och de har fått hjälp att hyra plats på en marknad. Det är hon som försörjer familjen med sina små inkomster eftersom hennes man är arbetslös.

Kvinnor i svarta slöjor med många barn syns också i området, men söker sig sällan till utbildningen hos WWHR. ”De har inte tid och vågar inte”, säger de som utbildat sig.

– Livet har blivit både lättare och mer komplicerat sedan jag blivit medveten om mina rättigheter. När jag varje sommar tvingas åka till min mans och hans släkts jordbruk och arbeta upplever jag numera pressen ännu hårdare, säger Gülnahar Yildirin, som har en 11-årig dotter.

Hela deras bostadsområde är under stark omvandling. Slumbebyggelsen, så kallad gecekondu, ligger utbredd på ett stort område, som det tar en timme att gå igenom. Gecekondu betyder ”byggt på natten”. De som fick upp taket före gryningen fick ha sitt hus kvar.  Så ockuperades tidigare stora områden, som fortfarande ger ett mycket lantligt intryck med hus av olika standard omringade av trädgårdar. I dag är de legala.

På andra sidan huvudgatan syns förändringen tydligt. Byggfirmor har köpt upp marken, rivit husen och byggt nya större. Några av kvinnorna tycker det blivit mycket dyrare, men skönare för att det är varmt inne på vintrarna och för att det finns vatten och avlopp.
I området sitter slående många affischer som vittnar om att vänstergrupperna är starka i Gazi. Parollerna är starkt fientliga mot EU och USA. De ”tar pengar från kurderna” är en.

Tuff uppväxt
Under vandringen i gecekondu kommer en man emot oss, som ser starkt nerbruten ut.

– Han var en gång en lovande student, aktiv i en vänstergrupp. Men han blev så torterad i fängelset att han blev galen, säger Nevin Yetkin, som var i tioårsåldern när hon kom med sina föräldrar till Istanbul från östra Turkiet.

Hon växte upp i gecekondu. Och hon berättar målande om hur regnet förvandlar vägarna till lervällingar och hur kallt det blev på vintrarna, trots kaminen, men också om hur hon trivdes med trädgårdar och gästfrihet.

Nevin Yetkin är delägare av en damfrisörsalong i området som hon stolt visar oss. Hennes man arbetar i textilindustrin och tillsammans har de två barn. Hennes liv förändrades radikalt när de flyttade från svärfar och svärmor eftersom de inte ville att hon skulle arbeta.

Flera av kvinnorna i området berättar att de är kurder men att de främst identifierar sig som aleviter, deras religiösa tillhörighet. I området bor många aleviter och bland dem är det ovanligt med huvudduk. De tillhör islam men har egna bönehus och andra traditioner.

– Numera är det ofarligt att säga att man är alevit. Så har det inte alltid varit, säger en av kvinnorna och de andra nickar instämmande.

Knappar in
Ipek Ilkkaracan, en av grundarna av WWHR, är biträdande professor på Tekniska universitet i Macka i Istanbul. Hon har arbetat för FN i New York och tillhör de intellektuella feministerna. Tillsammans med ett 30-tal kvinnoorganisationer har WWHR flyttat fram positionerna för kvinnorna. Om Turkiet inte blivit accepterat som ansökarland av EU hade kvinnorörelsen aldrig fått så starkt inflytande på reformeringen av lagstiftningen, anser Ipek Ilkkaracan och ger ett par exempel:

WWHR är en del i det sociala arbetet i ett 30-tal regioner över hela Turkiet. Brottsbalken har reformerats så att det inte längre finns några förmildrande omständigheter för våld mot kvinnor i hemmen.

– Hemmen har tidigare varit lite av frizon för männens våld, säger Ipek Ilkkaracan.

Det finns en kritik mot Turkiet från bland annat EU-kommissionen, mot att lagarna inte tillämpas lokalt. Hon håller med men anser att starka lagar är en förutsättning.

– Om kvinnorna inte har stöd i lagen så är det väldigt svårt att ändra något i praktiken. Att förändra kvinnornas ställning i samhället är däremot en fråga om väldigt långsiktiga processer i ett så stort land som mitt med så många olika minoriteter och religioner.

Kvinnoorganisationerna var inte lika starka lobbyister när det gäller arbetsrätt och anställningsskydd, medger hon. Inte heller har försöken att lyfta kvinnolönerna lyckats.

Enligt en EU-rapport om den turkiska arbetsmarknaden som presenterades i juli i Istanbul har 28 procent av kvinnorna arbete, men då är också obetalt arbete i familj
ejordbruken inräknat. Ungefär 18 procent har vanliga lönearbeten och många befinner sig i den stora oreglerade zonen.

– Det extremt låga deltagandet på arbetsmarknaden är mycket negativt för Turkiet, säger Ipek Ilkkaracan som grundade WWHR tillsammans med sin syster Pinar Ilkkaracan som skrivit böcker om kvinnor och sexualitet i muslimska samhällen. Mammaledighet, rätt till barnomsorg och äldreomsorg samt lagar mot icke-diskriminering vid anställningar är avgörande för att kvinnor ska ges möjlighet att arbeta utanför hemmen.

FAKTA: Turkiets snåriga väg mot EU
• 1987 ansökte Turkiet om fullt medlemskap i EG.
• 1996 fick Turkiet en tullunion med EU. Motståndet var stort från flera länder och Grekland villkorade sitt godkännande med att EU skulle inleda medlemskapsförhandlingar med Cypern.
• 1999 blev Turkiet kandidatland.
• 2005, i oktober, inleddes förhandlingarna med fullt medlemskap som mål. För vart och ett av 35 kapitel måste EU-länderna vara eniga.
• 2006 fortsätter Cypernfrågan kasta sin skugga över relationerna. Turkiet måste öppna sin handel med Cypern, kräver EU. Turkiet vägrar ge med sig så länge det råder handelsembargo mot den turkcypriotiska norra delen av ön.
• 2014, tidigast, anses ett medlemskap möjligt.

Läs också: nyhetsartikeln "Turkiska facket hoppas att EU ska bana vägen"
Läs också: en intervju med författaren Yesim Arat
Läs också: nyhetsartikeln "Kollektivavtalet – en turkisk hägring"