BIOGRAFI. I Norge är Hamsun hårdvaluta på ett sätt som vi i Sverige inte har någon motsvarighet till. (Almqvist skulle kunna vara en.) Undanglidande, gåtfull. Övermedvetet ironisk och oförblommerat naiv. Intrasslad i könets mysterier. Outsider och brottslig. Men utsägare av nationens själ.

Särskilt har det varit hos männen Hamsun skapar oro. Sigrid Combüchen är – utan att nämna det – ett undantag. En levnadsteckning på avstånd, av en kvinna. Fotona är talande. På bokens framsida Hamsun, i kompakt närvaro. På fliken Combüchen, tillbakalutad.

Ett liv, menar Combüchen, är inte en berättelse, det har inte som romanen vare sig konsekvens eller själskronologi. I all synnerhet inte Hamsuns, en författare som använde sitt skrivande liv till att ”underminera karaktärer och beskriva människan som kronbladsöppning”.

Vackert sagt, som så mycket i denna bok.

Blottlägger männens makt
Combüchen lämnar många lösa trådar som man vill gripa tag i. En sådan är ”fnoskig konsekvens”. Hamsun är i likhet med många av sina gestalter en som inte vet ”hur man ger slaget förlorat". Här finns en tråd som skulle kunna knytas till Hamsuns ställningstagande för den nazistiska ockupationen av Norge under andra världskriget, en fråga som ändock ges utrymme i boken. Men Combüchen böjer av, hellre glädjen i att ”aldrig få käften runt de stora köttbenen”.

En annan trådända är Hamsuns ”hysteri”, ett ord han använder på sig själv i samma ögonblick som Freud skapar psykoanalysen på basis av hysteriska kvinnor i Paris. Här finns en öppning till den manliga oron inför Hamsun. Liksom till hans egen orimliga svartsjuka, inför vilken Combüchen egentligen bara vrider sina händer. I brist på analys uppstår lätt moraliserande.

Combüchen förhåller sig mer till tidigare levnadstecknare än till uttolkare av verken. Ibland blir hennes egna tolkningar endimensionella. Tag romanen Mysterier. ”Minuten” ses som en av Hamsuns okänsligt skildrade invalider, Nagel som en charmig charlatan som lämnar allt oförändrat efter sig, kvinnorna som osjälvständiga projiceringar.

Men nog lämnar Nagel något efter sig. I sin parodi på en karl blir han en blottläggare, en som river skynket av manlig makt – och vanmakt. Och i slutvinjetten går de två kvinnorna, den gamla och den nya, arm i arm den isiga vårstigen fram. Som visade de vägen.

Titeln leder vilse
En ariadnetråd som leder vilse är titeln, Livsklättraren. Den går tillbaka på ett yttrande av Hamsun och citeras vid ett av de få ställen där Combüchen tillåter sig att tala om en ”lösning” på gåtan Hamsun: ”Jag har måst fostra mig själv steg för steg uppöver tillvaron […] Jag har klättrat uppför livet, inte gått det fram.” Men lösryckt får ordet en bismak av karriärism, främmande för den Hamsun som Combüchen manar fram.

Ingen formel men formuleringar ger Combüchens bok – en serie bländande aforismer sådana som Mysteriers Nagel skulle kunna kasta omkring sig. Men närvaron? Närvaron av den för vilken närvaro var allt.

Bok: Livsklättraren. En bok om Knut Hamsun
Författare: Sigrid Combüchen
Förlag: Bonniers

Birgitta Holm
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören