SATIR. Lena Anderssons senaste roman, Duck City, handlar om en stat med problem. Inte nog med att man för ett obegripligt krig långt borta någonstans i sandiga trakter; man har dessutom invaderats på hemmaplan av en farlig fiende.

Landets president har själv identifierat den inre fienden och leder som överbefälhavare den heroiska kampen i Operation AHAB II. Fienden är den allestädes närvarande fetman och varje medborgare som inte tar itu med sin övervikt är opatriotisk.

Det kan ju låta udda som romanidé, men det är bara början. Huvudpersoner i romanen är ankan Kalle Andersson, med brorsönerna, flickvännen Kajsa och farbror John von Andersson. Lena Andersson har valt att förlägga sin samhällssatiriska roman till en värld befolkad (befåglad?) av groteskt feta ankor.

Som i Arkansas…
I intervjuer har Lena Andersson förklarat att hon finner verkligheten så satirisk och absurd att det ibland är svårt att göra fiktion av den. För att skapa satirens branta perspektiv kan det krävas en annan dimension. Lena Andersson behövde Duck City för att skildra en paranoid stat med ett sjukligt kontrollbehov och en betänklig dubbelmoral. Och det fungerar faktiskt.

Samtidigt som boken publicerades kunde man läsa i dagstidningarna om hur guvernör Mike Huckabee lanserat programmet Healthy Arkansas mot överviktiga medborgare i sin delstat. Obligatorisk fetmaregistrering av skolbarn och sänkta sjukförsäkringsavgifter för alla som deltar i viktväktarprogram. Kampanjen har pågått ett tag men under tiden har Arkansasborna lagt på hullet lite till.

Ätandets fröjder och fasor
Det är lika illa i Duck City. John von Andersson förser nationen med frityrkokt föda och gör stora pengar på sin kulinariska revolution. Varumärket JvA syns över hela världen. Allt går att fritera antingen i olja eller i frityrsmet: gräddtårtor, glass, chokladkakor eller varför inte sallatsblad. Han extraknäcker också som talskrivare och rådgivare åt presidenten. Därför är den kostcirkel som anbefalls i Duck City en smula bucklig. Förutom de nyttiga ingredienserna måste också JvA:s produkter få plats. Och eftersom den feta frityren balanserar sockerinnehållet är de ju nyttigare än rent sockerbaserade produkter, eller hur.

Kalle A äter motståndslöst och njutningsfullt av allt från JvA. Han avger ständiga löften om yoghurt och palsternackor, men dessa löften har kort hållbarhet för ”när hungern kom nästa dag, då fräste löftena bort som vatten på heta stenar. På så sätt började varje dag som den första i hans nya liv och slutade som den sista i hans gamla. Och den sista dagen av ens gamla liv gällde det att äta, eftersom nästa dag skulle bli den första.” Lena Andersson har goda kunskaper om ätandets fröjder och fasor. Hon prickar sakligt in anorektikerns och bulimikerns beteenden utan att göra något väsen av det.

”Ganska mager om bena”
Invånarna i Duck City finner sig fogligt i att tvångsmätas, vägas, underkastas kalorirestriktioner eller skickas till behandlingsläger. En av de få motståndsmännen är den avsatte litteraturprofessorn Harold Bell, sparkad på grund av fetma. Turligt nog kan han leva gott på den litteraturkanon – förteckning över rekommenderad läsning – som han publicerat; en stor försäljningsframgång i utlandet.

I Duck City är den förbjuden och ersatt med en statlig kanon, där överraskande nog en okänd poet från något nordligt hörn av Europa hamnat överst på listan. Nils Ferlin heter han och en av hans diktrader återges: ”och snart i min grop skola maskarna finna att jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals.” Även de övriga författarna på listan är magerlagda.

Duck City är mycket medryckande. Man ängslas med Kalle över brorsönerna i kriget, långt där borta i sanden, man våndas med honom över en orättvis svårlevd värld, över jobbproblem, kärlekens irrgångar och Kajsas trolöshet. Men man kan ju förstå Kajsa också…

Som vanligt har man mycket roligt i Lena Anderssons sällskap, när hon med välvässad skärpa driver med dubbelmoral och översitteri i alla sina former.

Bok: Duck City
Författare: Lena Andersson
Förlag: Natur och Kultur

Karin Englund
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören