Lördagen den 25 november firas Buy Nothing Day över hela den rika världen – på svenska En köpfri dag. För att vara med ska du aktivt avstå från inköp under hela 24 timmar.

Abstinensen lär knappast hinna bli så jobbig. Det svåra är snarare att komma ihåg evenemanget bland alla andra lockande erbjudanden.

För trots alla politiska övertoner är det väldigt mycket en livsstilsgrej. Man blir den bäste konsumenten av alla genom att välja att shoppa ingenting.

Hörs det att jag är tvehågsen. Kluven. Vill gärna delta alla andra dar utom i morron.

Kampen mot kommersialismens onda drake
Uppdelningen känns så renlärig: De smartas kamp mot kommersialismens onda drake. Finns där inte föreställningen om en lättlurad pöbel med som en underförstådd bakgrund?

I veckan köpte jag en kraftfull hushållsmaskin för att kunna baka bröd som bygger på långjästa fördegar av extrahårt vete. Om glutentrådarna verkligen ska fungera som armering räcker det inte med handkraft. Och elvispen brakade sönder i somras i kamp med vad som skulle ha blivit en valnötslimpa.

Beslutsfattandet tog lång tid, med konsumentundersökningar och sådana överväganden som var apparaten ska förvaras när den inte är i tjänst. (Eftersom jag inte är husmor på heltid kommer jag i stort sett att måsta planera in bakdagarna i kalendern, och anpassa jästmängder och jästemperaturer till dagsschemat.)

Till slut dök nästan precis rätt extraerbjudande upp, och det var bara att slå till. (Ja, om det så hade varit den 25 november!)

Det är som ur någon lärobok: Behovsanalys–kunskapsinhämtning–konsekvensanalys–beslut.

Politiken som jippokultur
Kanske är den här berättelsen en liknelse, men min viktigaste poäng är att meningen med brödet inte är symbolisk: Det ska framför allt vara gott. Och näringsriktigt.

Bakandets ideologiska dimension är en historia som kanske börjar med morfar, tidigbagare på KPS, fortsätter via Palms konditori, 1900-talets könsmaktsordning, hushållsarbetet som etisk verkstad. Någonting väldigt personligt. Någonting som handlar om min plats i världen.

Men också någonting mycket mer grundläggande. Degen lever. Jag kan prata med den om tradition och engagemang, om arbete och mening, bättre än jag förmår göra med många aktivister.

Visst skriver jag under på alla utopier ni sträcker fram. De gör nytta. Eller som det står i Bibeln: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

Problemet är att jippokulturen i sig är konsumistisk.

Eller snarare att mediernas snabbhet hotar att göra hela politiken till en jippokultur, på bekostnad av de mer långsamma, mer ömtåliga processerna. Man blir rädd att till slut ställas inför ett val mellan formfranska och formfranska.