Ett jäsande folkhav

Mexikaner demonstrerar mot den avgående presidenten Vincente Fox på självständihetsdagen den 16 september 2006. ”Demokratins förrädare” skanderar plakaten. Foto: Dick Emanuelsson.

Männen går över gränsen till USA medan kvinnorna söker sig till maquilasfabrikerna, lågprisindustrin.
– Högern hävdar att kvinnorna ”maskuliniseras” när de kommer ut på arbetsmarknaden. Kvinnornas kamp för rättigheter har stannat upp.

Det säger Rosario Ortiz Magallón, i ledningen för landsorganisationen UNT, ansluten till Fria fackföreningsinternationalen, och efter den 2 juli även parlamentsledamot för vänsterpartiet PRD. Vardagen för Mexikos befolkning är som i övriga Latinamerika en kamp för överlevnad. Den ekonomiska krisen har lett till en institutionell kris där miljoner mexikaner underkänner myndigheterna.

– Av de sex miljoner nya jobb som president Vicente Fox lovade i sin valkampanj 2.000 blev resultatet en (1) miljon, majoriteten av dem med en låg minimilön på 33 dollar per vecka, berättar Ortiz.

Av de övriga sex miljoner mexikaner som tog sitt första steg på den mexikanska arbetsmarknaden tog sig drygt tre miljoner illegalt över gränsen till USA. De resterande tre miljonerna anslöt sig till den armé av undersysselsatta som tillhör den informella sektorn, en majoritet kvinnor.

Tagit sig till andra sidan
Frihandelsavtalet 1994 mellan Mexiko, USA och Kanada har förvärrat den ekonomiska krisen och i praktiken nästan lagt den mexikanska bördiga landsbygden i träda, understryker Ortiz. Miljoner män har gått över gränsen medan kvinnorna har sökt sig till de stora gränsstädernas människofientliga maquilasfabriker, som tillverkar diverse lågprisvaror, främst konfektion, för export.

– När frihandelsavtalet med Nordamerika undertecknades 1994 innebar det att Mexiko öppnades för den så kallade maquilasindustrin, jättelika fabriksanläggningar där 90 procent av arbetskraften utgjordes av kvinnor. I dag är den siffran nere i 66 procent. Även om denna industri hade existerat i 30 år innebar frihandelsavtalet en intensifiering av exploateringen av den kvinnliga arbetskraften.

En kvinna inom maquilasindustrin har en grundlön på 350 pesos, cirka 33–­34 dollar, per vecka. Men hon tvingas i praktiken att arbeta 10 till 12 timmar per dag för att få upp lönen till 600­­–700 pesos för att överleva. I Latinamerika motarbetar arbetsgivarna alla försök till facklig organisering. Mexiko är inget undantag.

– Inom maquilasindustrin har ”vita” fackföreningar upprättats öppet på initiativ av arbetsgivaren. Sedan finns det vad vi kallar för ”skyddsfack” från landsorganisaionen CTM.

Dessa fackföreningar erbjuder företagsägaren ett kollektivavtal med personal. Men arbetarna deltar aldrig i det normala fackliga livet och ges aldrig en möjlighet till en reell facklig organisering.

Hur har kvinnorna flyttat fram sina positioner inom fackföreningarna och vilket stöd ger männen i detta macholand?
– I de fackföreningar med en levande aktivitet har kvinnorna gått fram och erövrat positioner. Det är främst inom tjänstesektorn och vissa delar inom industrin. Inom UNT:s fackförbund har vi skapat Sekretariatet för jämlikhet mellan könen och stimulerar de kvinnliga kamraterna att åta sig fackliga uppdrag.

– De manliga kamraterna håller brandtal om vikten av att dra in kvinnorna i arbetet och en del menar det. Men många bromsar. Vi är medvetna om att det är en lång kamp vi har framför oss för att bryta ner kulturella värderingar inom arbetslivet. Men inom manufaktur- och maquilasindustrin har vi inte lyckats tränga igenom. Där förnekas kvinnorna de mest elementära rättigheter.

I Mexiko och Guatemala pågår sedan flera år en bokstavlig mordvåg mot kvinnor. Speciellt utsatta är kvinnor som börjar första skiftet vid femtiden på morgonen eller som slutar andra skiftet sent på kvällen vid de jättelika maquilasfabrikerna som oftast ligger flera mil utanför städerna. Sättet som kvinnorna mördas på, uppskurna, torterade, skändade och våldtagna, har upprört en hel värld.  Man anser att myndigheter och polisen blundar för morden.

– Högern hävdar att kvinnorna ”maskuliniseras” när de kommer ut på arbetsmarknaden, ett påstående som president Vicente Fox valde att att föra fram på internationella kvinnodagen den 8 mars 2002. Denna offensiv har medfört att många kvinnors kamp för fri- och rättigheter i Mexiko temporärt har stannat upp.

Rosario Ortiz främsta uppgifter i den mexikanska kongressen är naturligt nog lön, arbete och offentliga finanser. Hon understryker vikten av att den näst största politiska kraften i kongressen, vänsterkoalitionen  För allas väl, arbetar fram egna förslag. Och för Rosario, som arbetat 27 år inom Mexikos ”Telia”, är arbetsmarknadsfrågorna naturliga.

– Som ”telefonissa” har jag sett alla de tekniska framstegen de senaste 27 åren och har deltagit i kollektivavtalsförhandlingar från lägsta nivå och uppåt. Det ger mig en naturlig fördel att representera Mexikos arbetare.

Fotnot: CTM är i likhet med UNT anslutet till Fria fackföreningsinternationalen, FFI.

Läs också: nyhetsartikeln "Mexikos metallare tjänar bäst – och är fackligt organiserade"

Dick Emanuelsson
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen