Slutet nära för älskad fabrik

Varbergs korvskinnsfabrik är den sista i landet. Lililan Noborg, 46 år, har jobbat här i drygt 20 år och vad hon inte vet om korvskinn vet nog ingen annan heller. Absoluta favoriten är att handskas med var fårtarmar ”de är så mysiga”. Nu är Lilian glad över att vara den som blev utvald till jobbet  som receptionist på Varbergs kurort. Foto: Björn Larsson Rosvall.

Himlen tynger som en blyertsgrå våt yllefilt. Vemodet ligger tungt över Varberg denna novemberdag. Lilian Noborg blinkar frenetiskt när hon parkerar bilen på baksidan av Dat-Schaubs korvskinnsfabrik. Inte gråta.

Det är nog härifrån byggnaden som vemodet sipprar ut och lägger sig över nejden. Här började Lilian jobba för över 20 år sen. Det var kärleken som förde henne till Varberg och korvskinnsfabriken, berättar hon som tog mod till sig och lämnade Rolfstorp, 16 kilometer bort. De blivande svärföräldrarna fixade jobb åt henne som städare på fabriken.

Sen jobbade hon sig igenom hela företaget. Jämsides med städjobbet började hon sortera och bedöma kvalitén på korvskinnen, ja tarmarna, jobbade i personalköket och lärde sig så småningom sköta tryckpressen på konsttarmsavdelningen. Hennes konstnärliga talang pockade och hon började teckna korvmärken. Hon blev korvskinnsdesigner. Beskedet kom plötsligt den 9 mars: Fabriken i Varberg ska bort! Därav tårblänket i ögonen.

En särskild lite stickande lukt vilar inne i fabriken. Salt?
Nej, det luktar ko, förklarar Lilian när vi stegar upp för trapporna. Något ålderstigna reklamaffischer med pälsklädda mannekänger från fabrikens storhetstid pryder väggarna i korridorerna. Och bilder på tarmhantering.

Kontrollhudar, som företaget alltjämt heter, startade fabriken i mitten på 1950-talet, i hushållningens tid. Allt togs till vara. Hästsvansar och manar blev till tagelborstar. Biprodukterna i slakterierna, hudar från får, ko, kalv, och älg, blev i senare led fårskinnspälsar, väskor och bilklädslar.

Exporten var inte ringa. Och så utökades sortimentet med tarm, från de slakterier som tidigare skött saken själva.
Det blev rationellt att lämna tarmarna till Varberg, och sen köpa tillbaka dem. En smått lysande affärsidé. Företagets jubileumsskrift för 50-årsfirandet 1947–1997 är en framgångshistoria:

”Värdet av försäljningen har stigit från 14 miljoner 1948 till 347 miljoner 1996 i löpande penningvärde. På grund av exportförbud var försäljningen på hemmamarknaden helt dominerande fram till senare hälften av 1951. Sedan export- och importrestriktionerna hävts har exportförsäljningen utvecklats så att den nu kvantitativt uppgår till omkring 75 procent av hela tillförseln. Omsättningens utveckling har starkt påverkats av flera stora devalveringar, som kraftigt ökat värdet av biprodukterna”. Swedish Meat som ägde företaget 2001 delade upp verksamheten i tarmhantering Dat-Schaub och djurhudsberedning, Kontrollhudar AB.

Udda verksamhet
De som är kvar på fabriken säger att man jobbar på ”huden” eller på ”tarmavdelningen”, man kan tro vi vore på Sahlgrenska lasarettet i Göteborg, sju mil bort. Tänk att det finns, fanns, korvskinnsfabriker! Och tänk, tänk att det är business att outsorca korvskinn!

Blott Sverige svenska korvar gör, trodde man. Nästa gång man tar en tugga kan man betänka att skinnet kommer från Danmark, Portugal eller varför inte Kina?

– Fårtarmarna sorteras i Kina och kommer från Australien eller Turkiet. De är de allra finaste, berättar Lilian och beskriver lyriskt hur ”mysiga” de är att jobba med.

Överraskande nog, för en oinvigd, finns det en uppsjö av olika korvskinn. Förutom den förnämliga fårtarmen: rak-, krok-, svintarm och olika typer av konsttarmar som fiber-, collagen-, skal-, cellulosa- och plattarm.

Konnässören ska veta att till grillkorv används skaltarm (känns igen på att korven får en skåra), prinskorven – om den är äkta – vilar i fårtarm, och falukorvsringen har ett hölje av fibertarm. Verksamheten blomstrade. På 70-talet rådde arbetskraftsbrist och tarmberget växte på grund av överproduktion i slakterierna. Lösningen blev att resa upp ett par baracker på fabriksområdet för att inkvartera arbetskraft från Jugoslavien.

Så rullade det på. 90-talsskrisens nedläggningar och nedskärningar gick korvskinnsfabriken förbi. Men sen kom smällen med galna ko-sjukan. Då blev det stopp för nöttarm på korvskinnsfabriken i Varberg. 18 kvinnor sades upp. Lilian klarade sig undan med en hårsmån den gången. Hon hade precis börjat vikariera på ”konsttarmen”, det räddade henne undan uppsägning.

– Det var fruktansvärt ledsamt med alla som måste gå. När jag blev klubbordförande 1999 hade alla de tunga uppsägningarna skett, det var jag lättad över.

Nya tider
Men så började förändringens vindar vina över Varbergsfabriken.

– De senaste fem sex åren har varit en neråtgående spiral. Chefer har bytts ut. En av dem tyckte inte att det var så noga med personalen. Han ville faktiskt rationalisera bort Lucia-morgon, minns Lilian som ett riktigt lågvattenmärke.

Ett tag lugnade det ned sig, allt andades tillförsikt. De jobbade på i godan ro och trodde att inget kunde hända dem på den lilla trygga korvskinnsfabriken där alla kände alla, och stortrivdes. Så sent som i december 2005 var det inget som skvallrade om förändring på det årsmöte som företagsledningen höll på huvudkontoret i Danmark. Tvärtom låg det nysatsningar i luften, kände Lilian det som. Hon kostades på kurser i avancerade datorprogram för att lära layout och kunna trycka broschyrer, inte bara logotyper på korvskinn.

Ett par månader senare kommer smällen. Sveriges sista och enda korvskinnsfabrik läggs ned. Produktionen ska flyttas till Estland, tror man.

–&thi
nsp;Det var en skitjobbig process. Jag blev totalt knäckt där jag satt på mötet. Trodde att jag fattat fel. Vi trodde mötet skulle handla om rationalisering på något tarmrenseri. Men aldrig fabriken i Varberg!

Men visst märktes en nedgång i efterfrågan. Köttslakten minskar i Sverige och därmed efterfrågan på korvskinn.

– Det pågår ett slag mot hela svenska livsmedelsindustrin. Och folk har ändrat matvanor. Till julen 2005 märktes ingen skillnad. Vi fick jobba över. Folk ska ha sina syltor och korvar. Men uppsvinget inför sommaren kom inte. Folk grillar inte korv i samma omfattning längre.

Lilian ser sig sorgset omkring i styrelserummet där vi sitter.

– Det var så roligt att jobba här. Vi hjälptes åt. Alla kunde företaget och i jobbet gällde frihet under ansvar. Bra betalt tyckte vi också att vi hade. Och kamratskapet … det var kul att gå till jobbet.

Och nu är det slut. Maskinerna monteras ner, tunnorna där tarmarna lagras i salt ska till Danmark. En tynande skara på åtta personer är ännu kvar. En efter en har arbetskamraterna droppat av  – och de lyckas få jobb. Det sker en del företagsetableringar i Varberg, som väl annars mest är en stad som lever om sommaren när ”ullhararna” väller in. (Varbergsbornas benämning på semesterfirande boråsare.)

Klockan tre är det Glenn Johanssons tur att bjuda på avskedstårta. Han har fått jobb på fiskförädlingen, granne med korvskinnsfabriken. Lilian tillhör också de lyckligt lottade, fast hon verkar inte riktigt glad. Jovisst är hon det! Det är bara så tungt att ta avsked.

Sedan i somras jobbar hon i receptionen på fashionabla Varbergs Kurort, ett sanatorium från förra sekelskiftet, som lever upp till moderna tiders spa. Lilian var en av de 130 som sökte jobbet. Hon fick det. Och hon stormtrivs, även om hon fick gå ned 30 kronor i timlön jämfört med fabriken.

Blåser ut julljusen
Lilian reser sig och ser sig om än en gång när hon tar på sig jackan. Kanske är det sista gången. Hon blinkar till, försöker med ett skratt och säger lakoniskt: ”Ja, lite användning har väl företaget haft av mig”. Avskedsord. Inget liv efter jul på korvskinnsfabriken. Den 31 december släcker siste man ljuset. Eller snarare en kvinna, Anita Höckert. Först in sist ut, skulle man kunna säga.

Anita har jobbat med personaladministration på företaget sedan 1958, då fanns här 125 anställda. Hon hade 33 olika scheman att hålla reda på.

– Det var mest kvinnor som jobbade här. På den tiden var schemat anpassat efter individen. Det var en populär arbetsplats.

För Anita har det också varit så, för det mesta.

– Det känns vemodigt med avtrappningen. En efter en bjuder på tårta och går. Själv ska jag gå i pension. Men det känns svårt att det sker under såna här förhållandena. Att fabriken försvinner.