Att läsa historia kan vara fascinerande. Och ibland är det mer än så. Ibland gränsar upplevelsen av det historiska – upptäckten av avstånd och närheter i tiden, av historiska sammanhang och av att vissa saker helt enkelt är nästintill obegripliga ur de perspektiv som dominerar – nästan till det metafysiska.

Jag påminns om detta när jag läser förordet till Anders R Johanssons mastodontverk i två band om arbetarrörelsen på Gotland: Arbetarrörelse på en ö. Insikten väcks av en anekdot som Johansson berättar i förordet. En kväll vid mitten av 1960-talet satt han vid ett trädgårdsbord och drack vinbärsnektar när hans farbror plötsligt konstaterade att "så bra som vi har det nu, bättre än så kommer vi nog aldrig att få". Mellan den då tonårige författaren och farbrodern blottades i det ögonblicket ett historiskt avstånd. För i den kommentaren relaterades nuet till ett förflutet som var radikalt främmande för den yngre av de två samtalspartnerna.

Tungt intryck
Och i sådana ögonblick uppstår historiemedvetande på riktigt – inte som någonting man bara är medveten om i största allmänhet, utan som någonting som drabbar ens intellekt med full kraft. Man ställs öga mot öga med historien, helt enkelt. Kanske är det för att jag delar denna syn på historien som jag tycker att Johanssons bok är så bra.

Vid en första anblick kan den nämligen framstå som fruktansvärt tung och tråkig – två band på sammanlagt över 1.000 sidor fullmatade med alla fakta om den gotländska arbetarrörelsen som går att gräva fram om man som Johansson är beredd att sitta i arkiv i 20 år.

Att läsa sådant är någonting som de flesta nog ryggar inför, även om man snabbt märker att Johanssons berättande har en trevlig ton, och även om man ser att han arbetat hårt för att ge sina böcker ett trevligt utseende. Bildmaterialet är närmast överdådigt och
dispositionen god, exempelvis – och dessutom är akribin genomgående god.

Skev bild av historia
Om man inte vet att också något så tillsynes perifert och vardagligt som arbetarklassens organisering på en ö i Östersjön är en del av världshistorien är det nog helt enkelt svårt att uppbåda den tid som krävs för att arbeta sig igenom Johanssons böcker. Och att så få kommer att ta sig tid att läsa beror naturligtvis på att begreppet historia i vårt samhälle är genomideologiserat.

Såväl  akademiska historiker som grundskolans och gymnasiets historielärare och alla de som jobbar i den populärhistoriska industrin har helt enkelt lyckats få de flesta av oss att tro att den riktiga historien är någonting exotiskt, någonting som utspelar sig i dramatiska förlopp som slaget vid Stalingrad eller Caesars förflyttande av sin armé från Rubicons ena strand till den andra. Men när man fascineras av sådan historia bedras man ständigt. Det är inte historien man möter när man läser om sådant, utan historien som fetisch.

För arbetarrörelsen är detta livsfarligt. Arbetarrörelsen är en framtidsrörelse – den vill en framtid som är radikalt annorlunda än
nuet. En sådan vision är bara möjlig med utgångspunkt i ett genuint historiemedvetande, ett medvetande om att nuet skiljer sig från dået och att framtiden blir vad vi gör den till. Och för att ett sådant medvetande ska uppstå behövs forskning av det slag som Johansson bedrivit.

FOTNTOT: Artikeln publicerades ursprungligen i LO-Tidningen 30 september 2005.

Magnus Nilsson
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen