Hur mycket av den gamla högern finns kvar i nya moderaterna? Det är i Europapolitiken som det visar sig om partiets engagemang mot arbetslöshet och för svenska kollektivavtal var följden av en verklig förändring – eller bara valtaktik. De närmaste åren kommer EU-politiken att erbjuda tre viktiga ideologiska test.

I veckan har Europaparlamentet sannolikt fattat beslut om att införa det så kallade tjänstedirektivet (efter denna tidnings pressläggning). Att beslutet är fattat betyder emellertid inte att den politiska processen tar slut, men däremot att den byter plats. Tidigare under hösten tog ledande socialister i Europaparlamentet initiativ för att understryka bland annat kollektivavtalens ställning som gällande rätt, medan den konservativa gruppen starkt motsatte sig dessa krav på ytterligare tydlighet och – med stöd av kommissionen – fick igenom sin uppfattning i utskottsbehandlingen. Nu kommer den diskussionen in i en ny fas. Istället för att parlamentariker debatterar om hur de skall rösta, kommer arbetsmarknadens parter att ta strid med varandra och uppvakta myndigheter för att styra tillämpningen av direktivet.

Det första testet på nya moderaternas ideologi kommer när konflikterna om tjänstedirektivets tillämpning så småningom börjar dyka upp i offentligheten. Kommer partiet att bilda opinion mot exempelvis utländska företag med bristfällig representation i Sverige – också om man tvingas argumentera mot Kommissionen och Domstolen? Eller kommer man att ta skydd bakom juridiken för att lugnt betrakta en utveckling som gör den svenska arbetsrätten något mindre säker? Gamla eller nya moderater, det är frågan.

Vaxholmsfallet blir nästa ideologiska test
Nästa ideologiska test kommer i samband med Vaxholmsfallet, som EG-domstolen väntas avgöra under nästa år. Frågan gäller som bekant rätten för svenska fackföreningar att kräva kollektivavtal på svenska arbetsplatser och att vidta stridsåtgärder om utländska företag vägrar att skriva på.

Här finns det stort utrymme för påverkan från nationella regeringar, om inte när det gäller själva utslaget så åtminstone när det gäller domstolens motiveringar, som i sin tur kommer att påverka liknande fall i framtiden. Domstolen skulle aldrig riskera sin egen legitimitet genom ett beslut som strider mot grundläggande övertygelser hos både folk och regering i ett enskilt medlemsland.
 
Den tidigare socialdemokratiska regeringen visade för sin del mycket tydligt att den var beredd ta strid för den svenska arbetsrätten. Allra längst gick väl den förre arbetsmarknadsministern Hans Karlsson när han spekulerade i att det kunde ställas krav på ett svenskt utträde ur EU om domstolen gick emot Byggnads (det vill säga den svenska linjen att fackföreningar har rätt att ta strid för kollektivavtal).

Frågan är: Kommer nya moderaterna att erbjuda samma skydd för de svenska kollektivavtalen som den socialdemokratiska regeringen gjorde?

Man ska komma ihåg att också en mycket liten justering av tonläget kan vara betydelsefull. Den europeiska politiken är en ström av ständig påverkan åt olika håll. Den som inte tar strid för sin uppfattning får finna sig i att drivas med av andra, och den som väljer en mjukare linje påverkas mer än den som går hårdare fram – åtminstone tills den som alltid höjer rösten har tappat sin trovärdighet, men det är inget problem för vanligtvis så lydiga Sverige. Också om retoriken bara lugnas en aning i jämförelse med den förra regeringen så innebär det alltså en påverkan i riktning mot svagare skydd för kollektivavtalen.

Det tredje och mest avgörande testet av nya moderaternas ideologi gäller hur man hanterar Lissabonprocessen. För att nå sitt mål om att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi före 2010 är denna process till viss del uppbyggd kring ågärder som visserligen är klassiskt socialistiska men som möjligen också passar in på det nya arbetarpartiet moderaterna. Till exempel krävs att länderna minimerar risken för fattigdom och maximerar möjligheterna för livslångt lärande – för detta finns det särskilda indikatorer som länderna åtar sig att följa.

För den svenska moderatledda regeringen tillkommer dessutom komplikationen att vara ordförande för hela EU under andra halvåret 2009. Det betyder att vi kan räkna med följande scenario. En rad länder kommer inte ha uppfyllt de gemensamma målsättningarna. Som ordförandeland kommer den svenska regeringen att förväntas utöva starka påtryckningar gentemot eftersläntrarna, för att dessa ska göra extra ansträngningar att nå målen och för att EU inte ska tappa trovärdighet bland globala ekonomiska aktörer.

Regeringen kan tvingas vara mer vänster än den vill
Denna situation innebär möjligen ett tryck på den svenska regeringen att vara mera vänster än den skulle vilja, på grund av hur Lissabonprocessen är konstruerad, men det gör bara det ideologiska testet än mer avslöjande: Kommer arbetslöshetsbekämpningen att förbli den viktigaste uppgiften för nya moderaterna också när den inte längre kan användas enbart för att motivera en liberalisering av arbetsmarknaden utan också kopplas till exempelvis en reducering av sociala risker och ökade möjligheter för äldre att vidareutbilda sig, exempelvis i program som det tidvis hårt kritiserade Kunskapslyftet?

För så ser politiken ut i den enda europeiska process för ökad sysselsättning och tillväxt som ännu så länge överhuvudtaget finns: jobben och tillväxten måste komma tillsammans med hållbar utveckling, social trygghet och livslångtlärande, och inte som en följd av ens några tillfälliga försämringar på dessa områden. Alternativt får regeringen försöka glömma bort hela Lissabonprocessen och därmed även den europeiska sysselsättningspolitiken. Arbetslöshetsbekämpning som främsta målsättning eller inte, det är frågan.

För alla som har röstat på nya moderaterna i hopp om att de ska hantera arbetsmarknaden bättre än socialdemokraterna gäller det att hålla ögonen på den här utvecklingen. I den europeiska politiken är det lättare än annars för en regering att bedriva en politik som avviker från vad man har lovat: den politiska debatten är svagt utvecklad; den diplomatiska kulturen döljer motiv som inte uppskattas av väljarna; realpolitiska kalkyler om att mindre länder måste anpassa sig till de större gör det möjligt för politiker att gå emot sina egna tidigare ståndpunkter.

Tycka vad man vill om detta, men för den som vill se nya moderaterna bekänna ideologisk
färg så är Europapolitiken bästa möjliga lackmuspapper. På den europeiska nivån är det – i högre grad än på nationell nivå – politikernas åsikter som visar sig, inte väljarnas.

Hans Agné
Statsvetare vid Utrikespolitiska institutet
Skriv till debattredaktören