För 23 år, 1983, sedan hoppade Metall av de samordnade förhandlingarna mellan LO och SAF. Det var enligt min uppfattning början till slutet av de samordnade förhandlingarna även om de pågick i nästan tio år till.

Bakgrunden till Metalls avhopp var att man inte ville att LO skulle driva kravet på en så kallad förtjänstutvecklingsgaranti. För att friska upp minnet kanske det finns anledning att påminna om hur situationen var på den tiden.

Metall och en del andra förbund hade genom sina ackordslönesystem möjlighet till viss löneglidning under avtalsperioden och det var inte ovanligt att löneglidningen var lika stor som den avtalade löneökningen.

För att kompensera de avtalsområden och de personer som inte hade möjlighet till löneglidning infördes en  förtjänstutvecklingsgaranti som gav löneökning i efterhand.

Förtjänstutvecklingsgaranti var ett rött skynke för arbetsgivarna och därför hyllades Metall i arbetsgivarkretsar och i borgerliga tidningar.

Metalls ackordsarbetare skulle ha mer än andra
Det var enligt min uppfattning ingen tvekan om varför Metalls dåvarande ordförande Leif Blomberg drev linjen om att slopa förtjänstutvecklingsgarantin. Han vill helt enkelt att Metalls ackordsarbetare skulle ha en bättre löneutveckling än andra.

Hans uppfattning blev mest känd då han i en intervju i samband med LO-kongressen 1986 kallade de offentliganställda, framför allt inom Kommunal, för gökungar som skulle matas av dem som arbetade inom industrin.

Nåväl, 1983 års avtalsrörelse slutade efter en dags storkonflikt med att vi inom LO-kollektivet fick igenom vårt krav på förtjänstutvecklingsgaranti, något som kom att skapa problem inom Metall för de grupper som inte hade möjlighet till löneglidning

Nu, efter 23 år, är det dags igen, Metall ställer sig utanför samordningen. Finns det samma egoistiska skäl som förra gången?

Låglönesatsningar är bästa sättet att gynna kvinnorna
Som jag ser det är motiven den här gången inte att speciellt gynna Metalls medlemmar, utan en annorlunda syn på hur man på bästa sätt kan ta tillvara de lågavlönades, framför allt kvinnornas, intresse.

Det är inte första gången önskemål om en särskild kvinnolönepott förs fram. Så länge det fanns räknekunniga anställda inom LO-kansliet har det alltid kunnat bevisas att ordentliga låglönesatsningar är det bästa sättet om man vill slå vakt om de lågavlönade särskilt kvinnorna. Att skillnaderna har ökat mellan kvinnor och män de senaste tio åren, beror på bristen av låglönesatsningar.

Stig Malm
Skriv till debattredaktören
Kommunalpolitiker (s) i Solna och tidigare LO-ordförande