Den borgerliga regeringen vill sparka 400 forskare vid Arbetslivsinstitutet. Fort ska det gå. All arbetslivsforskning i Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Norrköping, Östersund och Visby ska senast 1 juli nästa år vara avvecklad.

Beslutet är en krigsförklaring mot forskarvärlden. Före valet sa alliansen inte ett ord om att den tänkte skrota ett våra viktigaste forskningsinstitut. Inga utredningar har föregått beslutet. Inga planer finns på hur de sparkade forskarna ska kunna få nya jobb. Inga nya tjänster har inrättats vid universiteten som kan föra forskningen vidare.

Regeringen orkar inte ens motivera sitt beslut. Den tycker bara att vi som enda industriland i västvärlden ska lägga ned forskningen om arbetslivet. De arbetslösa forskarna får klara sig bäst de kan.

I borgerliga Dagens Nyheter berömmer ledarskribenten Peter Wolodarski regeringens framfart. Han drar sig inte för att håna de sparkade forskarna. De beskrivs som odugliga opportunister. De anklagas för att sno åt sig forskningspengar genom att saluföra eländesbeskrivningar av arbetslivet.

För att motivera detta hätska utfall hänvisar han till ett par utvärderingsstudier som han i ett fall misstolkar och i ett annat fall överhuvdtaget inte har läst. Efter att ha tagit heder och ära av seriösa forskare vägrar han sedan att ta in repliker från dessa i vilka de visar att han inte vet vad han talar om.

Forskarna rankas bland de främsta i världen
Inom forskarvärlden är DN:s anseende numera lika med noll. Där vet man nämligen att när det gäller medicinsk arbetslivsforskning rankas Arbetslivsinstitutets forskare till de främsta i världen och när det gäller samhällsvetenskaplig arbetslivsforskning är den kvalitetsmässigt fullt jämförbar med den som bedrivs vid universitetens samhällsvetenskapliga fakulteter.

Det är orimligt att hävda att forskningen vid Arbetslivsinstitutet bör stängas av kvalitetsskäl, för då borde det mesta av svensk forskning läggas ned, skrev nyligen statsvetarprofessorn Bo Rothstein i en ironisk kommentar.

Varför har då Arbetslivsinstitutet blivit ett rött skynke för regeringen?

Från regeringshåll har antytts att man inte gillar organisationsformen. Forskning bör inte drivas av fristående forskningsinstitut utan knytas direkt till våra universitet, heter det.

Men den ursäkten håller inte. Inget hade ju varit enklare än att i ordnade former föra över personal och resurser till universitetens medicinska och samhällsvetenskapliga fakulteter.

Men så sker inte. Istället dras anslagen in och personalen sägs upp. Forskning om belastningsskador, vibrationer och buller, kemiska hälsorisker, arbetsplatsolyckor och deras förebyggande. ohälsa och sjukfrånvaro, rehabilitering – all denna forskning sätts nu på sparlåga.

Förakt för forskning om människors väl och ve
Folkpartiet lovade i valet att utveckla Sverige till en världsledande forskningsnation.  Men utbildningsminister Lars Leijonborg medverkar utan att knysta till att skrota all den arbetslivsforskning där vi är internationellt framstående.

Kan den vara så illa att Leijonborg delar Wolodarskis maniska förakt för forskning som handlar om människors väl och ve i arbetslivet?