ANALYS. Bortom oenigheten inom LO inför vinterns förhandlingar finns mer än olika syn på utformningen av jämställdhetspott, graden av satsningar på de lägsta lönerna och det generella lönekravet.

Svaret på frågan varför det gått snett i den långdragna samordningsprocessen inom LO, och förklaringen till metallordförande Stefan Löfvens reservation i LO-styrelsen, måste också sökas i historien på arbetsmarknaden. Årets omfattande ansträngningar att skapa en fastare samordningsformel än tidigare bland förbunden har krockat med de gångna årens erfarenheter på svensk arbetsmarknad.

Sedan 1997 har Industriavtalet varit det tyngsta drivankaret på lönemarknaden. Och bärarna av avtalet, det gäller både fack och arbetsgivare, har haft en unikt stark ställning på lönemarknaden, men också visavi politiken. Och starkast av dem alla på den fackliga sidan har IF Metall varit.

De första signalerna om att en ny tid randats kom redan i vintras och våras. Inom industrin fanns kritik mot Industriavtalet. Det gällde löneutfall och löne­gapet mellan arbetare och tjänstemän.

Industriavtalet inte allt
Strax därefter publicerade ett antal ekonomer i de olika LO-förbunden tankar och idéer om hur lönenormering kan och bör ske i framtiden. De pekade på att bärarna av Industriavtalet inte ensamma kunde göra anspråk på att vara vägen, sanningen och livet. Industrins tidigare oomstridda ledarposition var därför mer ifrågasatt än tidigare redan innan förberedelserna inletts för nästa års förhandlingar. Men till en början avvisade industrifackförbunden de nya tankarna. I LO-Tidningen viftade de bort diskussionen om att någon annan än industrin skulle kunna inneha ”ledartröjan”.

När LO-förbunden började sin process mot gemensamma krav och uppträdande i avtalsrörelsen var manegen därför inte krattad på vanligt vis. Flera förbund uttryckte offentligt tvivel på att traska patrull till industrin. De ville vara med och påverka avtalskravens utformning och nivåerna för de löneökningar som skulle utgöra normen också för de egna medlemmarna.

Den konstruktion som förbunden för en månad sedan accepterade innebar att industrins lönenormerande roll backades upp och accepterades av övriga förbund. Men den innehöll också ett oreserverat stöd från industrins fackförbund till de övriga när det gällde deras förhandlingar. Och kraven skulle utarbetas tillsammans.

Med konstruktionen klar trodde de flesta att siffersättningen av de olika lönekraven skulle gå enklare. Men tidiga varningar för att det skulle kunna uppstå problem också i den här delen av samordningen besannades.

Svårt att veta IF Metalls agenda
Att IF Metall inte drev sin uppfattning om att hårdsatsa på de lägsta lönerna – deras avtalskrav är 1.400 kronor mer i månaden – inför LO-ledningen och övriga 14 broderförbund är svårbegripligt. En önskan om enighet bland LO-förbunden inför avtalsförhandlingarna borde ha lett till intensiva diskussioner mellan de olika förbunden om hur stor satsningen på de lägsta lönerna skulle vara. Men ingen visste vilka avsikter eller siffror IF Metall hade i åtanke. Den nyheten sparades till den egna presskonferensen. 

Reservationen från Stefan Löfven till de gemensamt formade kraven har lämnat fältet fritt för spekulationer om allt ifrån hur hårt eller löst sammankopplade LO-förbunden är – till vilket avtal som ska vara norm under vinterns förhandlingar. Att det går ett besviket sus genom hela fackföreningsrörelsen är ingen överdrift. Och ingenting talar i dag för att oenigheten förbyts i enighet fram till början av december då alla förbund formellt ska ha svarat på LO-styrelsens rekommendation till avtalskrav.

IF Metall har valt samarbetet inom Förhandlingsrådet (Sif, CF och IF Metall) framför LO-samarbetet. Vilka långsiktiga konsekvenser det får återstår att se. Men att LO-samordningen gick på en rejäl mina måndag den 6 november är uppenbart för alla.

Läs också: tidigare analys "Avbrutna förhandlingar – en smocka"