Rätten att få sitta på en stol
ARBETSLIV. I TV-programmet Den elake kocken driver Gordon Ramsey, med ägarens självklara makt i ryggen, igenom förändringar på arbetsplatser med brutala metoder. Han kommenderar och förnedrar de anställda som bara har att lyda eller gå.
Att detta visas som underhållning är ett tidens tecken, den elake kockens auktoritära chefskap har blivit norm.
I veckan läste alla förmän på min arbetsplats upp ett brev från ledningen där våra löner i hotfulla ordalag jämfördes med dem i Kina. Några veckor innan hade order gått ut om att ta bort alla stolar i produktionen. Efter en hotande revolt backade de: stolar skulle få finnas, men bara obekväma sådana.
Chefer som ger order och hotar är inget nytt, fabrikssystemet är från början uppbyggt efter militär förebild med sin befälsstruktur och sina enkelriktade ordervägar. Emellanåt har dock ägarmakten balanserats av facklig styrka på fabriksgolvet och demokratiska strömningar i samhället. När jag började jobba, i slutet av 70-talet, var cheferna inte så nervösa trots att det då fanns betydligt fler bråkstakar och uppstudsiga arbetare. Alla visste att det fanns olika åsikter och det ingick i jobbet att ta debatter. Idag har de vant sig vid att bli åtlydda, avvikande åsikter blir hot som måste slås ner. Debatt, oliktänkande eller medbestämmande är 70-talsflum som inte hör hemma i en värld där ägarna enväldigt sätter dagordningen.
Att det globala kapitalets makt ökat i världsskala är idag allmängods men att samma maktförskjutning ägt rum på våra arbetsplatser diskuteras mer sällan.
Globala fenomen är överväldigande och anonyma medan förhållanden på arbetsplatsen är handfasta och nära. Att försvara rätten att sätta sig ner när det blir stopp i produktionen kan synas som en futtig strid. Men klarar vi inte att hävda sådan grundläggande värdighet i vardagen är de större utmaningarna omöjliga att anta.
Lars Henriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören