ANALYS: Den för närvarande skakiga avtalsfronten inom LO fick i går, tisdag, ytterligare en smocka – den här gången från arbetsgivarna som helt sonika avbröt förhandlingarnas om ett nytt pensionsavtal.

I motivtexten attackerades lönekraven från LO-förbunden som beskrevs som på tok för höga och därför pekades ut som främsta skäl till de avbrutna förhandlingarna.

Beskedet signalerar en tuff attityd från de privata arbetsgivarna och varslar om en svår förhandlingsvinter. Ingenting finner nåd i arbetsgivarnas ögon. De anställda, oavsett sektor, kräver för mycket i allmänhet och alldeles för mycket till de sämst betalda i synnerhet. Och blotta tanken på mer pengar till kvinnodominerade avtalsområden får arbetsgivarna att slå bakut.

”Vår tur nu”
Men de senaste årens utveckling på arbetsmarknaden, inte minst löneutvecklingen för de bäst betalda, aktieutdelningarna, vinstmarginaler och fantasifulla belöningsprogram till eliten har bäddat för skarpare krav än tidigare.

Att det finns en välgrundad önskan om att ”det är vår tur nu” hos snart sagt alla löntagargrupper kan inte ha förbigått någon. Inte ens de mest tunnelseende arbetsgivardirektör kan ha missat irritationen och ilskan hos de anställda över olikheter i villkorsförbättringar mellan ”dom där upp och vi här nere”.

Galleriet
Mot den bakgrunden är de nu presenterade lönekraven inte överraskande höga. De är klart lägre än vad Konjunkturinstitutet angett som övre gräns för löneökningstakten. Att därför beskriva kraven som på tok för höga är mest ett spel för galleriet.

Ingenting i de presenterade kraven överraskar, definitivt inte lönekraven. För tre år sedan i en avsevärt mycket svagare konjunktur formulerades kraven som 650 kronor eller lägst 3,2 procent. Att en urstark konjunktur och stigande efterfrågan på arbetskraft skruvat upp lönekraven en knapp procentenhet är mer eller mindre självklart.

Att de sedan urminnes tider omdiskuterade löneskillnaderna mellan män och kvinnor och mans- respektive kvinnodominerade områden skulle bli en prioriterad facklig fråga kan heller inte ha överraskat någon.

Inte högre?
Om något förvånar är det att kraven inte är avsevärt högre med tanke på ovanstående. Förväntningarna bland löntagarna har legat på helt andra nivåer som sannolikt skulle ha skrämt slag på arbetsgivarna om de förverkligats.

Men de fackliga ledningarna i både LO- och TCO-förbunden har i interna processer malt fram krav som är lägre än önskemålen och därmed försvarbara på alla sätt. Och krav är som bekant inte detsamma som avtal, eller?

Den verkliga prövningen återstår dessutom – förhandlingarna med arbetsgivarna. Det är i den kraftmätningen som styrkan i sammanhållningen och halten i argumenten prövas fullt ut. Det inbördes gnabbandet som pågått så här långt är bara torrsim.