ARBETSLIVSETNOGRAFI. Mina bokhyllor är fyllda av publikationer om världens fackföreningar. Det är ett av mitt livs stora intressen. Böckerna är i princip av två slag. Antingen beskriver de på avstånd olika organisationers medlemsutveckling, struktur och politik. Eller innehåller de intervjuer och reportage skrivna av journalister på hastiga besök.

Jag har länge slagits av att vi vet ganska lite om hur det fackliga arbetet och de anställdas strategier på jordens arbetsplatser egentligen ser ut. Alltför sällan har någon tid att stanna upp och att lyssna på vad lokala fackliga företrädare och arbetare har att berätta, än mindre fråga vad de tänker eller notera hur de handlar.

Nyligen träffade jag etnografen Pun Ngai i hennes arbetsrum på universitetet för teknik och vetenskap i Hong Kong. I timmar berättade hon om sin forskning bland arbetare i Guangdongprovinsen i Kina. Under åtta månader arbetade hon i en elektronikindustri i staden Shenzhen. I en barack på tio minuters gångavstånd från fabriken bodde hon med arbetarna. Varje dag deltog hon i arbetarnas samtal och småprat; om förhoppningar, orosmoln och motstånd.

Shenzens förvandling
Dagen efter mötet med Pun Ngai reste jag själv till Shenzhen. På dagarna intervjuade jag kinesiska arbetare. På nätterna läste jag hennes avhandling Made in China – Women Factory Workers In A Global Workplace (Duke University Press, 2005).

Shenzhen, som utgör den geografiska ramen för dessa berättelser, representerar mer än någon annan stad i Kina den nya ekonomiska politiken. På drygt ett decennium har den förvandlats från en oansenlig fiskeby till en mångmiljonstad. I ett blänkande och modernt centrum, med skyskrapor, luxuösa varuhus och ett högteknologiskt tunnelbanenät, lever en välmående medelklass. I de oändliga förorterna, där solstrålarna kämpar för att tränga igenom smogen, bor och arbetar fyra miljoner arbetare, som flyttat hit direkt från landsbygden. De tillverkar elektroniska prylar, kläder, skor och leksaker; nästan allt för export. Tre fjärdedelar av arbetarna är kvinnor. Oftast benämns de dagongmei, en syster som säljer sin arbetskraft. I realiteten är de ett slags inre migrantarbetare, som varje år måste förlänga sina arbetstillstånd i det kinesiska registreringssystemet, hukou.

Tröttheten är värst
Den bild som Pun Ngai förmedlar av villkoren är dock långt ifrån entydig. Där finns visserligen skildringar av oanständigt långa arbetstider och militaristiska arbetsledare, men också av storstadens lockelser och vännerna på fabriken. Kvinnan Xiaoming berättar: ”Vi arbetar mycket hårt, från soluppgång till midnatt, tolv timmar varje dag. Efter alla arbetsdagar är jag slutkörd. Men jag känner mig ändå lycklig. Här har jag många vänner. Vi pratar med varandra hela tiden och vi hjälps åt.”

Det som mest bekymrar arbetarna är att de ständigt är trötta. De äter lunch på en kvart och springer tillbaka till fabrikshallen för att hinna sova en stund framför maskinerna. Pun Ngai noterar samtidigt att de flesta arbetare var väl medvetna om vad de gav sig in på redan när de lämnade landsbygden för att söka jobb i Shenzhen. Nästan alla hade släktingar eller vänner som redan tidigare flyttat till de expansiva kustregionerna för att arbeta i de nya industrierna. De hade medvetet kalkylerat med både risker och fördelar.

Men ibland blir Pun Ngais berättelser isande. Som den om den utarbetade kvinnan Yan som varje natt plågas av en och samma mardröm, om en bekant men skrämmande brygga som sträcker sig ut i en virvlande flod. Mitt i drömmen börjar hon skrika och väcker sina arbetskamrater i det trånga sovrummet. Vad som orsakar mardrömmen går inte att veta, men Yan lider av kronisk smärta i rygg och nacke som hon fått efter långvariga monotona rörelser.

Svenska motsvarigheter?
Väl tillbaka i Sverige börjar jag omedelbart leta bland i forskningslitteraturen för att hitta fler skildringar av samma slag som Pun Ngais. Jag söker särskilt bland etnologer och socialantropologer. Men snart övergår min nyfikenhet i besvikelse. Intresset för arbetsliv och fackligt arbete är nära nog obefintligt inom dessa discipliner, tvingas jag konstatera. Kanske bör vi inte hoppas allt för mycket på den akademiska världen.

En annan strategi är att fackföreningsrörelsen utbildar sina egna barfotaforskare, för att i Pun Ngais anda söka svaren på vad som rör sig i den globala fackföreningsrörelsens djup. Ledstjärnan bör vara att skildra den globala fackliga rörelsen och det snabbt föränderliga arbetslivet underifrån. Att låta berörda arbetare själva komma till tals.

En annan förhoppning jag hyser är att Pun Ngais verk ska spridas till lite bredare kretsar. Hennes avhandling är det bästa akademiska verk jag läst om arbetares villkor i det nya globala ekonomin. Styrkan är att hon på en och samma gång förmår att skapa närhet, man tycker sig nästan känna flera av arbetarna i hennes bok, samtidigt som hon håller en personlig distans och drar teoretiska lärdomar av sina iakttagelser.

Bildtext: Pun Ngai är både teoretiker och praktiker. 1996 initierade hon ett nätverk för kvinnliga industriarbetare, Chinese Working Women Network (CWWN). CWWN är idag en av få oberoende organisationer i det annars monolitiska Kina. CWWN arbetar främst med att utbilda i arbetsrätt och att hjälpa skadade arbetare.

Mats Wingborg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören