Bilden av Den Store Ledaren Mao
UTSTÄLLNING. I år är det trettio år sedan Mao Zedong dog, ordförande i Folkrepubliken Kina, och där minns man honom ännu som Den Store Ledaren. För det var så han framställdes av landets propagandamaskineri som i decennier matade människor med ideologiska sanningar. I ett land utan radio och tv blev affischen en viktig kanal och budbärare.
Mytbildningen och personkulten kring Mao föddes redan på 30-talet i samband med Den långa marschen, men ordentlig fart tog den först med kulturrevolutionen 1966. Det var vice ordförande Lin Biao som var hjärnan bakom strategin att lyfta fram Mao som Rorsmannen, Utbildaren och Militärledaren. Mao blev alltså viktigare än budskapet och avbildades som källan till allt ljus, en hjälte att lyssna på och lära av. Avsikten var att ena och inspirera folket till revolutionär kamp.
Nu presenterar Länsmuseet i Halmstad affisch-utställningen Ordförande Mao som ger en inblick i den propagandaestetik som gällde. Här visas bilder av honom i olika poser, iklädd sin gröna uniform och dito keps. ”Far är nära, mor är nära, men ingen är lika nära som ordförande Mao.” Så lyder ett av citaten som illustreras av en leende, farbroderlig ledare med rosiga kinder höjd över folket. Affischerna på Folkets befrielsearmé är desto aggressivare, trupper med vapen i hand och stål i blicken som stormar framåt.
Den socialistiska affischkonsten arbetar med överdrivna effekter, enkla former, men strålar av optimism. Alla tycks vara stöpta i samma form. Med ett schablonmässigt bildspråk och röda färger tonar föreställningen om det lyckliga landet och folket fram.
Det mest slående med utställningen är förstås paradoxen med den. Här presenteras landsfadern, befriaren, frälsaren Mao upphöjd och gudalik omgiven av välgångsönskningar och lovsånger om evigt liv samtidigt som vi alla vet att miljontals människor avrättades eller dog av svält och förföljelse under hans tid och ledning. Det är ingen lätt ekvation att få ihop.
Utställning: Ordförande Mao
Museum: Länsmuseet Halmstad
Pågår t o m: 4 mars 2007
Eva Dandanelle
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören