Stockholmare är skärgårdens välsignelse – och gissel

Några få passagerare väntar på att båten in till stan ska lägga till vid Möja. På hösten minskar befolkningen på ön till en tiondel jämfört med sommarmånaderna. Foto: Anders Wiklund.

SKÄRGÅRDSLIV. Vem tar båten till Möja en kylig vardagsmorgon i oktober? Inte många, visar det sig. Båten är nästan tom när den lämnar Strömkajen i Stockholm. Himlen är grå, havet grått, klipporna gråa. Bara det vita skummet kring stäven lyser upp. Och tolvmiljonersvillorna, som prålar här och var längs stränderna.

Stoppen kommer tätt, och efter hand kliver i alla fall en och annan passagerare ombord. Rätt många är lediga 55-plusare i fleecetröja och stövlar, som ska dra upp båten vid sommarstugan. Några är hantverkare. Johnny, elektriker som är på väg ut till Möja över dagen, får se mycket intressant och en del konstigt i jobbet. Det uthus han ska dra el till i dag hör till en villa som en affärsman i London har låtit bygga, mest för sin frus skull.

– De är där fyra veckor per sommar. Högst. Resten av året står det tomt.

Johnnys ord kastar ett särskilt ljus över jättevillorna längs vägen. Alla ligger öde. Nästan alla har ett lusthus. De som inte har håller på att bygga ett. Trävita stolpar markerar var de sex- eller åttkantiga taken ska ta form. När vi närmar oss Möja har de stora husen ersatts av mindre, men de är lika övergivna. Ulf Westerberg, snickare och Möjabo sedan födseln, kommer ner till bryggan på en fyrhjuling med fårskinn över sadeln.

– Sommarhusen är grunden för min firma, säger Ulf Westerberg. En trend är att folk vill bevara de äldre hus som finns kvar.

– Kåkarna blir bättre och bättre. Allt fler är vinterbonade, så att ägarna kan komma ut någon helg om det är bra väder.

Djungeltelegrafen funkar
Ulf Westerberg är här för att ta emot två lastbilar med betong, som ska komma med färja från Stavsnäs.

– Vi ska gjuta en grund för ett foderlager, förklarar han. Och betongplatta för en ny dieseltank utanför Konsum.

Men Möja vore knappast Möja om betongen bara skulle användas för detta. Ulf Westerbergs mobiltelefon ringer ofta, och mer än en gång ställer han frågan:

– Hur var det, behöver du en skvätt om vi får nåt över?

Varenda hantverkare på ön verkar veta att en last betong har kommit. 280 personer bor på Möja året runt, och för att få livet att fungera samarbetar de i en omfattning som är okänd för storstadsbor. Båttransporter, bryggor, inköp, reparationer – allt blir enklare och billigare om man samsas.

”Inget är så organiserat som skärgården”, har en av kommunens skärgårdsutvecklare sagt oss. Det verkar stämma. Nästan alla på Möja är aktiva i företagarföreningen eller någon annan förening. De flesta är också mångsysslare, och kontaktnäten går i varandra.

– Så trots att vi tar hit betongen med båt blir transporten inte dyrare än för en byggfirma på fastlandet, säger Tommy Lindström, snickare som har flyttat hem till Möja efter tio år inne i Stockholm.

Flera järn i elden
Han och Ulf Westerberg är snabbt klara med betongplattan framför Konsum, och på skumpiga vägar bär det av till nästa jobb. Med två passagerare baktill och pitbullterriern Adolf i famnen styr Tommy Lindström sin fyrhjuling tvärs över ön. Den hand som inte håller om hunden får sköta både ratten och cigaretten.

Nästa grund tar längre tid. Fårfarmaren Henri Tengvall har 100 tackor men ska öka till 200 och behöver ett rejält lager för vinterfoder. Henri Tengvall har bott och drivit företag i England i många år. Han flyttade till Möja för bara ett år sedan, men har redan startat ett nytt slakteri, förutom fårfarmen med tillhörande konferensanläggning.

En riktig entreprenör, således. Henri Tengvall är övertygad om att Möja kommer att ha en bofast befolkning även om 20 år. Turismen ger en stabil grund för det, anser han, och pekar på Möjas läge intill ett stort naturreservat med mellan 60.000 och 80.000 besökare varje sommar.

Men hur det går är inte givet. Ingemar Eriksson, planeringschef i Värmdö kommun, ser två alternativ för skärgården. Antingen en ”levande” skärgård, där sommarturismen visserligen är viktig, men där människor kan bo och arbeta året runt. Eller också ett friluftsområde för stockholmare, helt tomt på vintern.

Alla kommunpolitiker hoppas på det första alternativet. Detta trots de extra kostnaderna för skolor och hemtjänst ute på öarna.

– Men priset får inte bli för högt, tillägger Ingemar Eriksson. Det får inte bli konstgjord andning.

Ingen stämpelrätt
Möjaborna ser ingen risk för det. De kan peka på att stödet till skärgården är nålpengar jämfört med stödet till Norrlands glesbygder. Och i formell mening finns faktiskt ingen arbetslöshet på öarna. Arbetsförmedlingen anser nämligen att de som bor på en ö utan fast förbindelse till fastlandet inte står till arbetsmarknadens förfogande. Att bo på Möja och stämpla går inte. ”Bor man i skärgården, så har man jobb”, är slutsatsen. Och de manliga Möjabor som LO-Tidningen träffar har mer jobb än de hinner med, även om inkomsterna inte alltid är så höga.

Det är värre för kvinnorna. Vid sidan av skolan, äldreomsorgen och vårstädningen av sommargästernas hus är det ont om kvinnojobb. Kvinnounderskottet är betydande i skärgården: Av 1 165 bofasta på öarna i Värmdö kommun är 640 män och 525 kvinnor.

På 1990-talet stod hoppet till utflyttning av telefonväxlar och säljjobb, men i dag har entusiasmen svalnat. I den röda stuga där Folksams kundtjänst håller till på Möja sitter Gun-Britt Pettersson ensam och svarar i telefon.

– Nu
är vi bara tre som jobbar här, säger hon. Folksam stänger kontoret sommaren 2007. Det är synd, arbete för tjejer behövs här ute.

För dyrt numera
Ändå finns det ett större hot mot skärgården än brist på jobb för kvinnor, anser Gun-Britt Petterson: de upptrissade bostadspriserna. Hon får medhåll av Bertil Fröberg, som ”hade förmånen att växa upp på Möja” och nu har flyttat ut till ön med egen firma i byggbranschen.

– Jag trivs i skärgården. Det är lättare att gå upp på morgonen här än någon annanstans, säger Bertil Fröberg.

– Men vi är nog den sista generationen som kan bo här året runt. En ung familj kan inte köpa hus och driva en rörelse som täcker kapitalkostnaderna.

Samtidigt som mängder av hus i skärgården står tomma elva månader om året är alltså bostadsbrist ett stort hinder för dem som vill arbeta på öarna.

Någon enkel utväg är svår att se. De sommarboende stockholmarna är både ett problem och en del av lösningen. De skapar bostadsbrist, sliter på den känsliga skärgårdsnaturen och kräver service utan att betala kommunalskatt. Och de förser skärgårdsborna med jobb.

Bland Möjaborna märks inget av gamla tiders fientlighet mot sommargäster, som drabbade farbror Melker på Saltkråkan. Skärgårdsborna tycks ha anpassat sig till rollen som servicebefolkning. Och Värmdö kommun planerar hyreshus på de största öarna, i första hand Sandhamn och Runmarö, för att folk med vanliga jobb ska ha råd att bo där.

– Det är skönt när skärgården blir tom på hösten, men också roligt när alla båtarna kommer tillbaka på våren, säger Tommy Lindström.

– Sommarturisterna är välkoma, säger Gun-Britt Pettersson. Det är dem vi lever av. Killarnas jobb hänger på dem.