LITTERATUR. Det kommer förmodligen aldrig att hända igen: klockan halv tolv torsdagen den 12 oktober påbörjar jag denna artikel om Orhan Pamuks bok Istanbul – minnen av en stad. En och en halv timme senare meddelar Horace Engdahl att Svenska Akademien tilldelar författaren Nobelpriset i litteratur.

Hur förändrar detta min läsning av Pamuk? Varje mening är nu plötsligt skriven av en Nobelpristagare – såväl en tillgång som en belastning när man ska försöka se objektivt på en text.

Staden i huvudrollen
Att Pamuk är värdig priset råder det ingen tvekan om: det faktum att han är en experimentlysten episk berättare, översatt till en rad språk och djupt förankrad i sin tids politiska frågor, gör honom särskilt lämplig som pristagare. Den konflikt som går genom så mycket av vad han skrivit – mellan öst och väst, förflutet och modernt, konservativt och progressivt – handlar djupast sett om Turkiets och Europas förhållande till resten av världen, slutligen om var man anser att våra gränser går, om det nu finns några; Istanbul är en stad som ligger i två världsdelar. Jag vill ändå tro att det i första hand är för sina litterära förtjänster han får detta pris.

Boken Istanbul är ett porträtt av en stad och en självbiografi i sällsam förening. Precis som i hans roman Den svarta boken spelar den kosmopolitiska staden med sina många stämningar en huvudroll. Huset där Pamuk växte upp var fullt av släktingar och blev för den lille pojken en symbol för hela världen, precis som Bosporen med sin ångbåtstrafik fjärranifrån väckte en längtan bort. Pamuks metonymiska grepp om tillvaron liknar Claudio Magris dito, som i boken Mikrokosmos låter det myllrande Café San Marco i hemstaden Trieste bli en symbol för hela världen, för makrokosmos. En annan självklar parallell är förstås den obesvarade kärleken mellan James Joyce och Dublin, med den skillnaden att Pamuk alltid envist återvänt till sin hemstad. Eller som han själv skriver i en av bokens bärande meningar: ”Istanbuls öde är mitt eget öde: denna stad har gjort mig till den jag är, och jag hör ihop med den.”

Turkisk melankoli
Ett nyckelord i boken är det turkiska hüzün, som provisoriskt kan översättas till melankoli, ett konglomerat av själsliga tillstånd, alla med drag av vemod och nostalgi. Hüzün har något urbant över sig, den är en anonym vänthallskänsla: uppbrott och ankomst på samma plats. Det finns i Istanbul, menar Pamuk, ett slags kollektiv melankoli som överallt bland stadens osmanska ruiner ser resterna av ett storslaget förflutet, en ärofylld historisk civilisation som gått förlorad.

Bokens vackra fotografier förstärker med sina avlagringar och projektioner känslan av stadens långsamma förfall: Galatabron i snöslask och regn, minareter som skymtar bakom ångan från båtarna på Gyllene hornet, torrlagda fontäner, slitna trapphus och cigarettfimpar. Det finns någonting universellt med den känsla Pamuk vill förmedla, den skulle kunna gälla för vilken stad som helst. Enda kravet är öppna sinnen:

”Genom att se hüzün, genom att visa vördnad för dess uppenbarelser bland stadens gator och landskap och människor, kan vi till sist börja uppleva det överallt: kalla vintermorgnar när solen plötsligt lyser över Bosporen och vattenytan börjar ånga så där svagt, då är det så tjockt med hüzün att man nästan kan röra vid den, nästan se den sprida sig som en film över sina människor och sina landskap.”

Stadsskildring: Istanbul. Minnen av en stad
Författare: Orhan Pamuk
Översättning: Tomas Håkanson
Förlag: Norstedts

Magnus Halldin
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören