Att Arbetets museum delar ut priser till dokumentärfotografer är självklart. Norrköpingsinstitutionen är ett av landets ledande fotografiska museer.

När årets prisseminarium hölls i veckan visades samtidigt fyra utställningar med dokumentärt foto. Den starkaste är Kent Klichs En familjehistoria, där han skildrar den före detta missbrukaren och prostituerade Beths liv. Ett projekt han hållit på med sedan 1983. Kent Klich är en av de tidigare mottagarna av Arbetets museums dokumentärfotopris.

Årets pristagare är Sanna Sjöswärd, Pelle Kronestedt och Paul Hansen. Gemensamt för dem – och andra dokumentärfotografer – är nödvändigheten av att ha tid till sina projekt. De kan ta år att genomföra. Inte minst tidsödande är att vinna människors förtroende.

För dagstidningsfotografen Paul Hansen på Dagens Nyheter består normala arbetsdagar kanske av tre, fyra uppdrag, där fotografen snarare är ett påhäng till den skrivande reportern än självständigt skapande.

Fast punkt i resan
Dessa jobb kan dock ge uppslag och idéer, betonade Paul Hansen. För att kunna realisera dem måste ofta ett svårt motstånd från en byråkratiserad redaktion besegras. Ett reportage om flyktingsituationen i Sudan kunde genomföras bara som ett reportage om en stark kvinna, en svensk läkare som jobbade där. Hansen som gjort flera resor till Afghanistan, berättade att han alltid besöker samma kvinna i Kabul, för att få en sorts fast punkt, en tidsaxel, som hans bildreportage kan utgå ifrån.

Sanna Sjöswärd belönas framför allt för Rötter, en bok och en utställning som visas på Kulturhuset i Stockholm just nu. Sanna Sjöswärd behövde reda ut sina rötter för att kunna gå vidare i sitt fotografiska arbete. Hon adopterades i fyraårsåldern till Sverige från Iran.

Det blev en lång och smärtsam process att konfronteras med sitt ursprung i en främmande och mycket annorlunda miljö och kultur. Det tog över fyra år att genomföra projektet. Den första kontakten med mamman och syskonen och släkten i Teheran blev svår. Reportaget blottlägger starka privata känslor och upplevelser.

Kanske är hennes fall speciellt, men Sanna Sjöswärd betonar svårigheten att skilja rollen som fotograf från den roll man får som en i familjen, eller som nära vän till dem man fotograferar. Just nu arbetar hon med flyktingar i Alsike kloster, människor som varit gömda där länge och som har få kontakter med världen utanför. Nu har de beviljats asyl och ska flytta till nya bostäder. Sanna Sjöswärd har blivit en betydelsefull person för dem bara genom att prata med dem och fika tillsammans. Hur mycket vän får man bli med dem som man ska följa?

Rolig pers
När den tredje pristagaren Pelle Kronestedt gjorde utställningen Safe European tog han steget fullt ut och lät de människor han skulle fotografera bestämma vilka bilder som skulle tas. ”Det var jobbigt men djävligt kul att stå i och dricka öl med ungdomarna jag skulle fotografera.”

Safe European berättar om statistiskt typiska arbetslösa från vart och ett av EU:s då 15 medlemsländer. Helst arbetar han med människor, säger han, men nu griper han sig an Höga Kusten: ”Extremt öde och knäckande vackert”. 21 platser ska han dokumentera, från toppen av Skuleberget ner till under vattenytan i ett landskap där landhöjningen är åtta mm/år.
Man förstår att dokumentärfotografer behöver tid.

Åke Svidén
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen