MEDIA. Idag är det nog ganska få som tror att allt som står i tidningarna är sant – problemet är bara att man som vanlig mediekonsument inte har några större möjligheter att själv ta reda på vad som inte stämmer.

I antologin Medierna och mediernas makt berättar Edward Lucas, journalist på The Economist, hur hans försök till satir orsakade en smärre diplomatisk kris i Estland. I början av 90-talet var Lucas redaktör på den baltiska och engelskspråkiga tidningen Baltic Independent. I ett försök att ironisera över hur Ryssland via sina gamla underrättelsenätverk försökte vända världsopinionen emot de baltiska staterna skrev han ett falskt memo som skulle föreställa vara läckt från KGB. I memot lät han den påhittade generalen Oleg Khuiyovitj redogöra för planer att destabilisera och demoralisera regionen.

Eftersom Khuiyovitj på ryska ungefärligt betyder skitstövel hoppades Lucas att alla skulle förstå att det hela var ett skämt. Problemet var bara att den lilla tidningen lästes även av folk som inte förstod ryska och trots att Baltic Independent i flera påföljande artiklar påtalade att den ursprungliga artikeln var satir började historien leva sitt eget liv och sprida sig till andra medier runt om i världen. Så småningom nådde historien till Ryssland, där man hävdade att det hela måste vara en provokation från underrättelsetjänster i väst som ville misskreditera Ryssland.

Lärdomen att dra av detta är att historier, om de bara är tillräckligt bra, snabbt börjar leva sitt eget liv. Andra skribenter i antologin påpekar att makten över media inte ligger hos vare sig politiker eller enskilda journalister. Alla tycks i stället drivas framåt av just jakten på den goda berättelsen (till priset av minsta möjliga arbetsinsats på grund av ständig tidsbrist). Det som fångar läsarna och lockar annonsörerna, det som har den goda historiens makt, är det som går genom mediebruset.

Palme: Narkoman och favorit
Att rykten oftare är intressantare än sanningen och att en god historia vidareutvecklas nästan av sig själv ges prov på också i Gunnela Björks Olof Palme och medierna. Olof Palme var under sin livstid en politiker som var oerhört utsatt för ryktesspridning och många journalister återgav okritiskt vad de läst eller hört i andra medier. Palme påstods vara narkoman, psykiskt sjuk eller storhetsvansinnig. Samtidigt var han många journalisters favorit. Medierna älskar ju den som ställer till rabalder och går i clinch och därmed serverar just de goda historier som är så eftertraktade.

Edward Lucas efterlyser i sitt antologibidrag ett starkare konsumentinflytande över medierna. Han vill se en konsumentorganisation som kritiskt analyserar mediernas innehåll, sanningshalt och balans för att sedan dela ut omdömen. Dessa omdömen kunde bli något för medierna att använda i sin marknadsföring eller som utgångspunkt för att kritiskt granska andra medier, menar han.

Bäst med sanna storys
I Sverige startade för några år sedan den mediekritiska sajten mediekritik.nu dit vem som helst fick skicka inlägg med kritik mot media. Mycket var rent gnäll men en hel del var också mycket relevanta och angelägna påpekanden om förvrängningar, rena felaktigheter och plagiat. Ankor av större och mindre dignitet avslöjades också och ansvariga medier ställdes till svars. Tyvärr ligger sajten nere sedan snart ett år, vilket är synd. Kritik av medierna, från ett konsumentperspektiv, behövs. Visst lockas de flesta av oss av de goda historierna men det är ju bra om de är sanna också.

Antologi: Medierna och mediernas makt. Perspektiv från Engelsbergsseminarierna 2004
Medverkande: Kavi Chongkittavorn, Niclas Ekdal, Tomas Hylland Eriksen, Jonathan Fenby, David Frum, Kay Glans, Roy Greenslade, Isabel Hilton, John Lloyd, Edward Lucas, Nathan Shachar, Thomas Steinfeld, Tarun J Tejpal och Shashi Tharoor.
Översättning: Jim Jakobsson
Förlag: Atlantis

Mediebok: Olof Palme och medierna
Författare: Gunnela Björk
Förlag: Boréa

Eva-Lotta Hultén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören