Däckfabriken har fått nytt liv

Linda Pettersson och hennes tjejkompisar längtar bort från industrijobben i Gislaved. Foto: Veronika Svensson.

OCH SEN DÅ? Gråten har tystnat i Gislaved. De flesta som jobbade på Continental har fått nytt arbete, andra företag har flyttat in i däckfabrikens lokaler. Men skylten hänger kvar – spöklikt.

Skylten var ett krav från Continental för att sälja huset. Och enda vettiga motivet för att den ska få hänga där är, enligt Ronald Karlsson som hyr ut huset på den nya ägarens uppdrag, att det finns ett par företag kvar i huset med anknytning till Continental.
Samtidigt är det bara skylten som Ronald är missnöjd med. På bara några få år har han och en kollega, som liksom Ronald hade chefsjobb på däckfabriken, lyckats hyra ut nästan varje kvadratmeter av den gamla fabriken.

Ofattbara 70.000 kvadrat har fyllts med nytt liv. Det är bara några skrubbar och plåtskjul kvar. Säger han och lägger upp ritningen på bordet framför sig. Varje utrymme av betydelse har en hyresgäst, namnet står prydligt utsatt. Här ryms allt från kommunal mottagning av nyinflyttade till massage, madrasstillverkning och modern teknikutveckling.

Den allmänna meningen är att det är underbart att fabriken inte står tom. Det är skönt att slippa åka förbi en mörk ruin med sönderslagna fönster. Och just behovet att fylla gummifabriken med nya hyresgäster blev snabbt en symbolfråga för hela samhället. Ett uthyrt hus skulle visa omvärlden att Gislaved rest sig – av egen kraft. Kommunen ville inte ta över huset och några statliga satsningar blev det inte heller. I stället har det lokala näringslivet skött det hela på egen hand. I dag är målet nått, lamporna lyser åter i fabriken på Anderstorpsvägen.

Tuffast för de tilltuffaste
Huset lever vidare och det gör människorna också. Majoriteten har fått nya jobb. Andra har flyttat eller tagit chansen att utbilda sig. Mellan 30 och 40 finns kvar på arbetsförmedlingen, de flesta äldre och mer tilltufsade av ett hårt arbetsliv än andra. Inte ens i en kommun med bara 2,5 procents öppen arbetslöshet kan alla få ett jobb.

Den naturliga frågan om den snabba återhämtningen beror på den vitt berömda Gnosjöandan får inte något tydligt svar. Nja, säger gislavedsborna, den finns det mer av i Gnosjö, en bit bort. Det rör sig snarare om ett annat arv, en klara-sig-själv-gen. Marianne Andersson, kanslist på IF Metalls avdelning och ledande kulturpolitiker, tror att genen kan vara sprungen ur fattigdom.
 
– Småland var ju enormt fattigt förr, säger hon. Folk fick hitta ett sätt att överleva.

Gnosjöandan har ändå ingen framtid, vet näringslivschefen Anders Ahlström att berätta. Han är ganska ny i kommunen och uppskattar det andan står för, men han är övertygad om att nya ägare utifrån inte är lika beroende av det lokala kontaktnätet. I framtiden handlar det om att ha kunskaper i ekonomi och marknadsföring.

Och så arbeta hårt förstås. Som alltid. Folk här gillar att arbeta, som Annika Lundqvist, föreståndare för kommunens eget kulturhus Borgen uttrycker det. (Gislaved är förresten känt för sin musikskola, som i sin tur har rötter i den gamla gummifabrikens orkester.)

Gyllene medelväg
Så länge man arbetar och sliter är ingen förmer än någon annan, anser Marianne Andersson. Som de nya ägarna till däckfabrikens lokaler till exempel. Gösta Welandsson och hans söner Joakim och Jonas är en välbärgad och på samma gång folklig familj från grannorten Smålandsstenar. Familjen är något av urtypen för det goda lokala näringslivet. Det är okej att visa sina framgångar och det är heller inte fel att vara ”vanlig”.

När Joakim Welandsson traskar runt med oss i fabrikslokalerna är han mycket riktigt arbetsklädd, med mörka byxor och röd sliten bomullströja. I Gislaved är stilen avspänd, säger Anders Ahlström. som jämför med Stockholm där direktörerna sätter på sig slips och attityd när dagen börjar.

Och nog är stämningen avspänd. Vem som helst som vi möter säger gärna något om Continental, om det hemska som hände och om hur det känns i dag. Hur människor grät den första tiden och hur bra det trots allt blivit för de flesta.

På en bänk vid klockan på gågatan sitter tre gymnasietjejer och väntar på bussen. De minns nedläggningen, har vänner som fortfarande går arbetslösa och sammanfattar känslan i ett ord: tråkigt. Malin Sirvonen, Emma Ekerhed och Linda Pettersson funderar både på det som varit och på framtiden. Lindas arbetslösa vänner söker industrijobb för att det verkar enklast att få. Men är det? frågar sig Linda. Malin är tveksam. Företagen vill knappt ta emot praoelever, är hennes erfarenhet. Så det är inte lätt. Det är osäkert om tjejerna vill vara kvar. Oavsett om det finns jobb i industrin. De drömmer sig hellre bort.

– Om man vill bli något större söker man inte jobb här, säger Mimmi.

Tunn gräns
Om tjejerna flyttar återstår att se. Befolkningen har minskat med drygt 600 personer de senaste åren, delvis till följd av krisen efter Continental. Kommunen säger att det vänder i år. Andra är mer skeptiska.

Den avspända och öppna attityden på samhället kanske beror på att alla nästan känner alla. Den sociala kontrollen har sina goda sidor, den kan ge jobb när det kniper men också leda till att man anses obekväm.

Det har hänt, säger Dan Ekeberg, tidigare medlem i däckklubbens styrelse och en av dem som var mest aktiv när det begav sig. Han organiserade ett fackeltåg med 4 000 demonstranter, ordnade uppvaktningar och protester. Han var med och förhandlade och skrev på avtal. Med gott resultat, tycker han. Continental betalade mer till alla än företaget egentligen behövde.

Svartlistning eller inte, men det var svårt för Dan Ekeberg att få återgå till jobb när det stod klart att Continental måste återanställa för att klara avvecklingen. Dan hade en given plats som han först inte skulle få. Först efter protester fr&ari
ng;n facket gick det vägen.  Å andra sidan fick Dan Ekeberg sitt nuvarande jobb som vaktmästare på Folkets Hus genom sina goda kontakter. Styrelsen ringde och ställde frågan. Svaret blev ja.

Det nya jobbet är bra, dock inte så välavlönat som på däckfabriken. Continental var löneledande, så är det bara, slår Dan Ekeberg fast. Efter 22 år som däckbyggare på natten tjänade han omkring 25.000 kronor. I dag har han 17.300 kronor plus ob-tillägg på 15:50, helg som vardag.

Förnmån i mån av tid
Dan tar sig tid med oss mellan alla uppdrag, som biovaktmästare, städare, fastighetsskötare, konferensvärd, kaffekokare och gud vet allt. Två vaktmästare täcker större delen av dygnet. I filmrummet visar han utrustningen och säger att han kan se filmerna som Folkan visar. Om det finns tid, vilket det sällan gör.

I biofoajén en trappa ner strömmar dagens första publik ut. Pensionärsföreställningen är slut och Dan ska egentligen in och städa. Vi tar bilder i stället och han slår sig ner på bänken framför den vackra fondväggen. Inte långt från Folkets Hus, på andra sidan Nissan, möter vi Heidi Pedersen och Elizabeta Djeke. Också de gamla däckarbetare, precis som Dan Ekeberg.

Heidi och Elizabeta känner igen beskrivningen om att nytt jobb betyder lägre lön. Det är det värt för att slippa gå arbetslös, tycker Heidi. Ingen anledning att klaga, säger Elizabeta. Heidi, som var skyddsombud på Continental, stack så snart hon hörde talas om varslet. Hon hade en kontakt på Gislaveds gummi, ringde till honom och bad om jobb.

Nya plus och minus
I januari 2002 stod både Heidi Pedersen och Elizabeta Djeke vid nya maskiner på Gislaveds Gummi, och där har de stannat. De saknar Continental ibland, jobbet var fritt. Men de trivs också med sina nya jobb, trots en värme på mellan 35 och 40 grader och den ganska låga lönen. Kvinnolöner, säger de med en mun.

Något avgångsvederlag hann de aldrig få från Continental.
– Det sket jag i, säger Heidi med ett skratt. Jobbet var viktigare.

Nu varken är eller var det lika enkelt för alla. Trots lång erfarenhet och rätt profil hamnade Hans-Erik Andersson bland de arbetslösa. Han var produktionsplanerare och som sådan kanske lite för beroende av interna kontakter, funderar han, när vi står på balkongen till Folkets hus. Kontakter är bra, om de finns utanför den egna arbetsplatsen. Först nu har Hans-Erik ett jobb, med anställningsstöd på Folkets hus. 18 månader framåt.

– Guldkanten i livet har försvunnit för mig, säger Hans-Erik sorgset.

Ändå känns det inte hopplöst. Han har sinne för det groteska och driver ibland med sig själv när han söker jobb. Att han är kring de 20 med många års erfarenhet. Det är ju vad arbetsgivarna vill höra, ler han.

Vad händer när jobbet tar slut på Folkets Hus?
– Vet inte. I dag är jag 61. Då är jag en ännu äldre gubbe.

Någon kilometer från Folkets Hus står David Rosén, 32 år, vid en av sina robotar. Han och hans kompisar hade troligen inte startat sitt företag om Continental stannat. Bra lokaler och kompetent personal blev plötsligt lediga, vilket han har kunnat dra en viss nytta av. Liksom många andra företagare i bygden.

Lokalerna i den gamla fabriken är perfekta, tycker han. Stora och flexibla. Kunderna kan komma och prova utrustningen på plats, vilket annat företag kan erbjuda det?

Möjligen känner David Rosén en viss tacksamhet. Och kanske är det tacksamhet som gör att han i samma lokaler som såg hundratals jobb försvinna – arbetar för det motsatta.

– Vi arbetar med automatisering och robotar. Vi ska se till att jobben stannar i Sverige, säger David Rosén. Det är vår affärsidé.

FAKTA: Få arbetslösa
Gislaveds kommun har 29.500 invånare, en tredjedel bor i centralorten. Den öppna arbetslösheten är 2,5 procent, högre än 2001 men lågt i jämförelse med resten av landet. Kvinnoarbetslösheten framför allt har ökat. Regionen har lägre utbildningsnivå är genomsnittet för landet. Kommunen har satsat 35 miljoner extra för att utveckla gymnasiet. Nedläggningen av Continental gjorde att kommunen började arbeta mer aktivt med näringslivsfrågor. Det satsas bland annat på utveckling av det företagen jobbar mest med: gummi och plast.

FAKTA: 774 i Gislaved blev arbetslösa
Tyska Continental beslutade i december 2001 att flytta däcktillverkningen från Gislaved till bland annat Portugal, trots att fabriken gick med vinst. Verksamheten upphörde helt 2004. 774 personer blev av med jobbet. I mars 2003 avslutades arbetsförmedlingens särskilda satsning och det är då den senaste statistiken över däckfabrikens anställda gjordes: 320 personer hade fått nya jobb, 89 var öppet arbetslösa, 43 tillfälligt återanställda på Continental, 44 arbetade med nedmonteringen av fabriken, ett 70-tal utbildade sig, 65 hade avtalspension och ett okänt antal var långtidssjukskrivna. Kommunen fick fem miljoner kronor i statligt stöd för att starta ett utvecklingscentrum.