I Sverige arbetar fler människor än i nästan något annat land på planeten. De allra flesta arbetar dessutom i framgångsrika branscher eller näringar som hävdar sig väl i konkurrensen på världsmarknaden.

Lågproduktiv verksamhet har över tid rationaliserats hårt eller slagits ut och arbetskraften har sökt sig till livskraftigare delar av ekonomin.

En viktig förklaring till den relativt smidiga förändring som pågått under decennier är fackföreningsrörelsens bejakande av strukturomvandling och rationaliseringar av både branscher och enskilda arbetsuppgifter.

Ett illustrativt exempel är den svenska industrins produktivitetssiffror under de senaste 15 åren. Oavsett mätmetod hamnar Sverige i topp. Svensk industri är mycket framgångsrik och konkurrenskraftig.  Den framskjutna placeringen hade inte varit möjlig utan OK från fackföreningsrörelsen och de anställda till ständiga rationaliseringar.

”Vi räddar inte jobb utan människor”
Rädslan för att förlora jobbet har aldrig lamslagit anställda eller deras organisationer. Vetskapen om att trygghetssystemen fångar upp och erbjuder rimliga villkor under arbetslöshetstiden och att arbetsmarknadspolitiken medverkar till nya chanser har varit och är djupt förankrad.

”Vi räddar inte jobb utan människor” har varit den vägledande fackliga devisen. Övertygelsen i den argumentationen har sedan 50 år hämtat sin styrka ur just tryggheten i arbetslöshetsförsäkringen och den förda arbetsmarknadspolitiken.

Gösta Rehn och Rudolf Meidner var tankemässiga fäder till den moderna svenska modellen och den har levererat under ett halvt sekel. Otaliga omställningar av näringslivet har inte kantats av uppslitande strejker och strider. Hela branscher har nästan raderats ut, som teko- och varvsindustrin, utan konvulsioner på arbetsmarknaden.

Att den förda politiken ständigt måste ifrågasättas och vässas är en självklarhet. Allt som gjorts och görs är inte högsta visdom. Men grundidén är fortsatt oöverträffad och förtjänar omvårdnad – inte slakt. Allianspartiernas beskrivning av Sverige som ett land plågat av massarbetslöshet förmår inte ändra den bilden. Om Sverige beskrivs på alliansens sätt – hur ska då omvärlden med än färre människor i arbete beskrivas?

Men trasslet med olika statistiska mått för arbetslösheten och olika benämningar är ändå ett begränsat problem jämfört med nedmonteringen av arbetsmarknadspolitiken. Den inleds redan nästa år och går ytterligare ett steg längre 2008. Tiotusentals arbetslösa övergår från en aktiv åtgärd till passiv kassaersättning.

Människor blir försiktigare och motsätter sig förändringar
Tillsammans med lägre ersättningar och chockhöjda premier bäddar det för växande svårigheter när den eviga strukturrationaliseringen fortsätter.

Själva grundbulten i maskineriet försvagas med följd att människor blir försiktigare och mer ihärdigt motsätter sig förändring. Priset för att hamna utanför blir allt högre och då är den naturligaste reaktionen att på alla sätt motsätta sig förändring.

Att som regeringen vifta bort alla fackliga invändningar som numera omfattar alla tre centralorganisationerna, LO, TCO och Saco,  är därför oklokt. Det är en av näringslivets viktigaste konkurrensfördelar som nu placerats i vågskålen – trygga löntagares bejakande av strukturomvandling.