Förutom att avskaffa gratis inträde på statliga muséer hann Cecilia Stegö Chilò under sin korta karriär som kultur- och medieminister med att tillkännage att hon – och får vi förmoda regeringen – vill halvera avtalsperioden för Sveriges Television och Sveriges Radio till tre år.

Utspelet vittnar om en maktfullkomlig arrogans, som rimmar med den avsuttna ministerns eget kriminella licensskolk, men dessvärre även avslöjar att den nya regeringen vare sig respekterar väljarna eller riksdagen. Väljarna har ju inte före valet fått besked om regeringens angrepp på public serviceföretagen.

Riksdagen beslutade så sent som i juni år i bred enighet om riktlinjer för public service verksamheten inom SVT och SR. Beslutet hade förberetts av en parlamentarisk utredning.

I utredningen var samtliga partiföreträdare ense om att SVT och SR ska ha ett sexårigt avtal med staten och att avtalsperioden inte ska sammanfalla med tidpunkterna för allmänna val. Konstruktionen motiverades med en önskan av att stärka programföretagens integritet och självständighet gentemot politiska påtryckningar – en motivering som riksdagen ställde sig bakom.

På vilka grunder ansåg sig vår senaste, om än kortvariga, kulturminister ha rätt att överpröva detta riksdagsbeslut? Är en sådan överprövning överhuvudtaget förenlig med bibehållen respekt för de folkvalda som noga utrett och prövat nya riktlinjer för public serviceföretagen under flera år?

Frågorna är olustiga. De är olustiga därför att de tyder på att den nya regeringen inte förstår mediernas särställning i den demokratiska processen. 

Om SVT och SR ska kunna sköta sitt viktiga uppdrag måste de garanteras publicistiskt oberoende. Avtalets bestämmelser om saklighet och opartiskhet ger en ram för hur uppdraget ska utföras. Avtalets riktlinjer om bredd, djup och kvalitet anger ambitionsnivån.

Hur väl företagsstyrelse och programansvariga lever upp till dessa krav kan alltid diskuteras. Men det bör då ske i en fri och allmän diskussion, som till exempel den nu pågående debatten om radions  och SVT:s programtablåer. En sådan debatt fungerar i sig som ett korrektiv genom att den tvingar de programansvariga att förklara och motivera sina beslut inför lysnare och tittare.

Fientlig handling att riva upp avtalet mitt i en avtalsperiod
En helt annan sak är när en regering och dess ansvariga statsråd mitt under en avtalsperiod hotar med att riva upp gällande avtal. Det kan inte uppfattas som annat än en fientlig handling, ett förtäckt krav på en anpassning till den politiska maktens önskemål.

Den nya regeringen har nu slagit in på denna väg. Även om den inte vill gå lika långt, så tänker den i princip på som samma sätt som mediemogulen Berlusconi som under sin premiärministerperiod inte drog sig för  direkt styra Italiens public serviceföretag.

Det är ingen hemlighet att det inom moderaterna finns starka krafter som vill omvandla SVT till en elit-tv, som bara ska sända sådana program som intresserar ett fåtal. Sport, underhållning och film ska överlåtas till kommersiell tv.

Bakom detta synsätt ligger ett publikförakt. Om SVT:s kanaler ska behålla tittarnas förtroende måste de ha ett utbud som spänner över alla programkategorier. Det krav man kan ställa är att public serviceförtagen ska sträva efter att hålla hög kvalitet inom varje genre, vilket förutsätter att de förfogar över tillräckliga resurser för att klara uppgiften.

Oroande att regeringen inte förstår sig på mångfald, kvalitet och fördjupning
Med alla rimliga mått mätt förser SVT och SR oss med program som motsvarar höga förväntningar. Det inses lätt vid en jämförelse med det stora utbud som dagens kommersiella kanaler vräker ut. Om vi inte hade public serviceföretag, skulle vi tvingas uppfinna dem. Åtminstone om vi vill att etermedierna ska erbjuda mångfald, kvalitet och fördjupning. Det är djupt oroande att den nya regeringen inte tycks förstå detta.