Idag lägger en enig LO-styrelse ett förslag om samordnade krav i 2007 års avtalsrörelse till LO:s representantskap. Vi är eniga om en stark samordning som bland annat innehåller krav på ökade reallöner, låglönesatsningar, höjda lägstalöner och förbättrade pensioner. Men vi är också eniga om något som är helt nytt. Vi är eniga om att kvinnodominerade områden ska få mer utan att de mansdominerade områdena ska kräva kompensation för det.

I alla tider har kvinnors arbete värderats lägre än mäns. Hälften av våra medlemmar är kvinnor. De har lägre löner och sämre arbetsvillkor än män utan några rimliga eller god­tagbara skäl. SCB presenterade nyligen siffror som visar att lönerelationen mellan kvin­nor och män knappast har förändrats alls under de 15 år som gått sedan mätningarna för­sta gången publicerades. Inom LO-kollektivet är kvinnornas lön som andel av männens fortfarande bara 86 procent.

Varför ser det ut på detta vis?

• För det första handlar det om att kvinnor inte ges samma villkor som män på samma arbets­plats trots att de omfattas av samma kollektivavtal. Det är detta som kallas lönedis­kriminering och som går att förändra med hjälp av jämställdhetslagen. Denna form av diskriminering är relativt liten inom LO-kollektivet och förklarar bara 2-3 procent av löneskillnaderna

• För det andra handlar det om att kvinnor oftare än män är lågavlönade. Det innebär att kvinnor i större utsträckning än män arbetar på arbetsplatser och i befattningar som är lågbetalda. Olika typer av låglönesatsningar är vårt viktigaste verktyg för att möta detta problem.

Men dessa båda förklaringar räcker inte.

• Den tredje förklaringen till löneskillnaderna är att kvinnor inte bara är diskriminerade och lågavlönade utan ofta också felavlönade. Ju fler kvinnor som arbetar i en bransch desto lägre är deras relativa löneläge. Det drabbar både kvinnor och män som arbetar i dessa branscher. Det finns inga rimliga förklaringar till att det är så. Det går inte att peka på vare sig utbildnings- eller ansvarsnivå. Det är helt enkelt en nedvärde­ring av vissa arbeten.

Samtliga 15 LO-förbund står bakom ett gemensamt beslut
Ska vi vara nöjda med denna situation? Är det bara ett problem för kvinnorna? Kan och vill vi göra något åt dessa orättvisor? Vi är inte nöjda och vi vill göra något åt det. När vi nu försöker förändra situationen så gör vi det naturligtvis i första hand för kvin­nornas skull men inte enbart. Ojämställda löner är inte en renodlad kvinnofråga utan en fråga om rättvisa och likabehand­ling som rör hela fackföreningsrörelsen. Det är en grundläggande facklig erfa­renhet att om vi låter någon grupp halka efter så blir det så småningom ett problem för hela kollektivet. Att avskaffa löneskillnader mellan könen är bara en tillämpning av den gamla sanningen att om någon tvingas sälja sig billigare än du för lika eller likvärdigt arbete så blir det snart ett problem för dig också. Om vi miss­lyckas med att bekämpa alla former av diskrimine­ring så blir vi alla förlorare.

Alla 15 förbund, kvinnodominerade som mansdominerade, har nu gemensamt bestämt sig för att agera. Löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade yrken och områden på arbetsmarknaden ska tydligt minska. Vi inför nu ett särskilt löneökningsutrymme – en jämställdhetspott – vars storlek beror på andelen kvinnor med en inkomst som understiger 20.000 kronor inom avtalsområdet. Därigenom får vi för första gången en verk­ningsfull metod för att åstadkomma rättvisa på det här området.
Ökade reallöner, jämställda löner mellan kvinnor och män, en låglönesatsning och en satsning på en höjning av avtalens lägstalöner är de viktigaste målen i den kommande avtals­rörelsen.

Men minst lika viktigt är det att klara en ny pensionsöverenskommelse som ger arbetarna likvärdiga villkor med tjänstemännen. Det handlar om mycket pengar för den enskilde medlemmen. För en 30-åring med en lön på 18.000 kr i månaden kan det handla om yt­terligare1.000 kr mer i månaden som pensionär. En utvecklad om­ställningsförsäkring för långtidssjuka, arbetstidsförkortning och gemensamma regler för inhyrning av arbetskraft samt nationaldagsfrågan är andra viktiga frågor.

Det finns utrymme – vad arbetsgivarna än säger
Från arbetsgivarhåll kommer säkert alla möjliga invändningar att höras. Det tillhör spe­lets regler. Men alla vet att det goda samhällsekonomiska utgångsläget i stora stycken är löntagarnas förtjänst och att det finns utrymme för de satsningar som vi vill göra.

Om vi som parter på arbetsmarknaden inte förmår att visa att vi gradvis kan av­skaffa osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män så kommer politikerna att genom ytterli­gare lagstiftningsåtgärder försöka lösa problemet. Sådana ingrepp från lagstiftarens sida skulle leda till starka statliga ingrepp i hela förhandlingssystemet därför borde det ligga i allas intresse – även arbetsgivarnas – att lösa frågan om jämställda löner i fria för­hand­lingar.

Vår förhoppning är nu att LO:s representantskap idag tar ett historiskt beslut och påbörjar en process för jämställda löner. Det kommer att ta tid att nå jämställdhet och rättvisa mellan kvinnor och män. Men nu börjar vi. Det är ytterst ett uttryck för solidaritet mellan våra medlemmar och medlemsförbund i insikten om att sammanhållning och samarbete gör oss alla starkare.

Wanja Lundby-Wedin
LO:s ordförande

Erland Olauson
LO:s avtalssekreterare
Skriv till debattredaktören