REPORTAGEBOK. Mordet på den ryska journalisten Anna Politkovskaja förra veckan upprörde en hel värld. Kallblodigt nedskjuten utanför sitt hem var hon tydligen ett alltför obekvämt sanningsvittne för det slags mörka krafter som inte drar sig ens för rena avrättningar och utrensningar. På senare år har ett dussintal journalister i Ryssland tystats. För dem som förväntade sig en värld med mindre friktion och mer demokrati och rättvisa efter murens fall 1989, kan tystandet av journalister och kriget i Tjetjenien – som Politkovskaja rapporterade ingående om – inte vara annat än ytterligare ett streck i räkningen.

En annan kvinnlig journalist som rapporterat inifrån den slutna tjetjenska krigszonen är den tjeckiska krigsreportern Petra Procházková. Redan vid första krigsutbrottet 1994 befann hon sig i Groznyj och vistades sedan regelbundet i staden fram till 2001, då hon förklarades persona non grata av de ryska myndigheterna. Vid sidan av det journalistiska arbetet delade hon ut livsmedel och hjälpsändningar till en svältande lokalbefolkning.

Hennes vistelse i staden ledde så småningom fram till boken Aluminumdrottningen, intervjuer och samtal med sex tjetjenska och ryska kvinnor som har det gemensamt att de framlever sina liv i en skövlad stad där omvärldens ögon är utestängda och ett lågintensivt krig och allmän terror fortsätter att hålla nerverna på högspänn och göra vardagen till ett helvete.

”Om de bara kunde sluta skjuta”, säger sjuttioåriga Zoja Viziginova som flyttat in i en gammal luftvärnsbunker där röken från kaminen närapå kväver henne; vilket ändå är bättre än den råa fukten och kölden utan kamin. Procházková har ingen större lust att krypa ned i det svarta hålet för ett samtal; det är istället Zoja som kommer uppklättrande, alldeles sotig i ansiktet men med svar så nakna, bittra och oförställda att de etsar sig fast i minnet.

En patriarkal ordning
Flera av kvinnorna i boken vittnar om brutala övergrepp, de berättar om våldtäkter, överfall och oskyldiga människor som i avlägsna byar avrättas av ryska fallskärmstrupper eller män som misshandlas svårt eller ”försvinner” vid någon av de många ryska posteringarna.

Men trots övergreppen är de sex intervjuade kvinnorna inga förespråkare för en tjetjensk sak. Förutom en ekonomisk förklaring av konflikten, oljan, ses kriget som en del av en patriarkal ordning där vapen i hand är något naturligt.

Till denna tjetjenska, patriarkala ordning hör också sådant som månggifte och en mängd regler och traditioner som syftar till att göra kvinnorna osynliga, till exempel seden att kvinnan aldrig får avbryta mannen eller att han ens ägnar henne minsta uppmärksamhet när någon annan är med.

Elza bryter upp
Det paradoxala med boken är att de sex kvinnorna inte verkar det minsta kuvade, trots att de är uppväxta och lever i ett samhällssystem som är så uppenbart kuvande.

Ett bra exempel på detta är aluminiumdrottningen själv, Elza Dugajeva, en trettioårig kvinna som ser ut som en sextioåring. Tillsammans med sina barn försörjer hon familjen genom att dagarna i ända plocka metallskrot bland ruinerna – gamla stekpannor, spislock och kastruller som säljs vidare och smälts ned, kanske för att bli till nya vapen i ett krig som är evigt. Samtidigt ligger mannen overksam därhemma, ”han mediterar” och sörjer den blodshämnd som han inte har en chans att ta ut mot en rysk övermakt.

I bokens förord avslöjas Elzas vidare öden efter att intervjuerna gjordes och Procházkova själv blev utkastad från Ryssland. Aluminiumdrottningen har skilt sig ”från den nedbrutne maken som bara sög musten ur henne.” Hon har gett sig in i politiken och är idag en välklädd kvinna med ”välskötta naglar och näst intill omärkliga spår efter arbetet med metaller.” Procházkova beskriver steget som en överlevnadsstrategi. Fast när det gäller Tjetjeniens öde undrar man onekligen vilka svar politiken har att ge.

Reportage: Aluminiumdrottningen
Författare: Petra Procházková
Översättare: Tora Hedin
Förlag: Ersatz

Peter Handberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören