Facklig medlem riskerar sparken

Det är lördag i slutet av september. Ett tiotal arbetare har samlats på ett utekafé, Fabriken ligger en bit bort i Sariyer, ett blandat område på Istanbuls europeiska sida. Nedanför kaféet glittrar Bosporen, sundet mellan Marmarasjön och Svarta havet, som delar Istanbul i en asiatisk och en europeisk del.

Vid kajkanten blandas små ekor med båtar i lyxmodell, fiskebåtar och färjor. Längre upp i området: en vacker moské och slitna bostadshus längs slingriga gränder. Små textilindustrier ligger insprängda bland bostadshusen. Istanbul är centrum för den stora turkiska textilindustrin. Men det pågår en utflyttning till billigare delar av Turkiet där marken inte kostar lika mycket och där lönerna är lägre.

Sorlet vid kajkanten bryts av böneutrop från moskén som ljuder så högt att samtalen avstannar. Men de flesta sitter kvar med sina teglas, trots ramadan. Den idylliska platsen står i bjärt kontrast mot textilarbetarfacket Tekstils möte med arbetare. Asalettin Arslanoglu, organisationsansvarig på Tekstil, håller de fackliga mötena på lediga dagar på kaféer eller i arbetarnas bostäder.

Mötet den här varma lördagen är en förberedelse inför domstolsförhandlingar i Sisli i centrala staden. Rättegångsprocessen tar oftast fyra fem månader, men kan också dra ut till flera år. Tekstil har stämt det turkiska företaget Metraco, med 225 anställda arbetare, som producerar kläder åt flera kända holländska märken och åt norska Helly-Hansen.

Diskret fasta
Företaget bryter mot lagar och konventioner när det sparkar arbetare för att de gått in i facket, betonar Asalettin Arslanoglu. En av kvinnorna runt bordet, Fatma Yilan, har fått sparken. Hon har scarf som täcker håret. Hon är en av få som inte dricker te eller vatten eftersom hon fastar mellan halv sex på morgonen och sju på kvällen. Fastemånaden ramadan har inletts. Men i det sekulära Istanbul märks inte så mycket mer än att många ser trötta ut och att det är mindre folk på restauranger och kaféer på dagarna.

– Det är inte fastan som gör mig trött utan att jag måste upp på natten för att laga mat åt familjen som måste äta före halv sex på morgonen, säger Fatma Yilan och ler.

Hennes inkomst behövs eftersom hennes man bara får minimilön på drygt 1.600 kronor i månaden. Någon a-kassa får hon inte, det fattades 36 dagar. Hon hoppas facket ska vinna rättegången och att hon ska få tillbaka sitt arbete på Metraco. Men Asalettin Arslanoglu är luttrad. Många företag väljer att köpa ut arbetarna i stället för att ge dem jobbet tillbaka.

– Jag ska gå till rättegången för jag vill vara stark, säger Fatma Yilan.

Hemma har hon man och tre barn. De bor alla tillsammans med hennes svärföräldrar.

– De ekonomiska svårigheterna blir mycket stora om jag inte får ett arbete, säger hon och bryter upp tidigare från mötet för att hinna laga all mat som måste stå på bordet klockan sju på kvällen då solen går ner.

Diskrimineras som kvinna
Kvinnorna vittnar om att de behandlas annorlunda än männen. De stoppas oftare vid utgången till fabriken, deras väskor genomsöks medan männen får passera, de måste också arbeta snabbare. Arzu Yaman är 21 år och har fortfarande kvar sitt arbete på fabriken. Hon valde att gå in i Tekstil men pressas av sina systrar och deras män. De är rädda att hon ska få sparken om hon är medlem.

Hon lever med sin mamma och två yngre systrar. Fyra systrar har gift sig och flyttat hemifrån. Men Arzu Yaman måste hjälpa sin mamma att försörja de två yngsta eftersom pappan är död. Hon tjänar drygt 2.000 kronor i månaden, bara cirka 400 kronor över den statliga minimilönen. Arzu Yaman är Tekstils informatör på fabriken.

I området där hon bor några kvarter från kaféet sköts en ung man till döds. En arbetskamrat som var på chefens sida varnade henne en dag: ”du ska dö på samma sätt om du inte lämnar facket”.

Blir du inte rädd?
– Ibland. Men då säger jag till mig själv: Jag klarar allt så länge jag andas. Mina drömmar låter jag inte komma fram, de är privata. Jag har nog med verkliga livet, säger hon.

Efter arbetet tar hon hand om hushållet och sina yngre systrar eftersom hon är äldst, och om hon orkar ser hon på tv. I somras hade Arzu Yaman två veckors semester. Då reste hon några dagar med en väninna till en historisk plats i Turkiet. Arzu Yaman älskar att läsa historiska berättelser. Innan mötet avslutas säger Asalettin Arslanoglu från Tekstil för tredje gången: ”Ni ska känna att ni inte är ensamma”.

För att förhandla och teckna kollektivavtal måste 51 procent av arbetarna vara fackligt anslutna. Så många har ännu inte anslutit sig på Metraco. Tekstil som är ett av centralorganisationen Disks största fackförbund har kontaktat fack i Nederländerna och fått stöd också från varumärkesföretagen. Metraco har därför lättat på trycket och säger inte upp flera arbetare för tillfället.

Asalettin Arslanoglu hoppas på stöd också från norska fack genom att Helly-Hansen är en av företagets kunder.

– Jag bor i närheten så ni kan följa med hem, säger Erol Gergin, textilarbetare som fått sparken för att han tog initiativ till fackföreningen på Metraco.

Superdyr soppa
Nära, det är minst en halv timme i bilköer som ofta lamslår Istanbul, trots att bensinen kostar 18 kronor litern. Företagens minibussar hämtar arbetarna på morgonen i bostadsområdena. För dem som inte har bil kan det annars vara omöjligt att komma till arbetet eftersom kollektivtrafiken är dåligt utbyggd.

Erol Gergin bor med sin fru och en dotter i Okmeydani, ett enkelt, ganska fattigt område på europeiska sidan. Gator och gränder slingrar sig uppåt och neråt. En stor grupp människor är samlade utanför ett av husen, cemevi, som är aleviternas bönehus. De ska gå på begravning.

Aleviterna är en stor grupp i Turkiet, 10 miljoner säger någon, 20 miljoner en annan.  I Okmeydani är ungefär hälften av invånarna aleviter och majoriteten kommer från det fattiga östra Turkiet. Erol Gergin är alevit. Han säger att han inte är troende muslim men att aleviterna är en del av islam.

Kvinnorna är mer jämställda och bär inte slöja, månggifte är förbjudet, förklarar Erol Gergin.  De har sin fastetid som är tio dagar i slutet av februari, betydligt kortare än ramadans 30 dagar. Hans fru, Cigden Gergin, kommer från norra Turkiet från en by vid Svarta havet. Familj och släkt tog avstånd när hon gifte sig med en alevit.

Låg standard
De träffades på samma textilfabrik och blev förälskade, det var allt. Hon har sorgsna ögon. På dagarna sköter hon deras dotter Mira som är två år. Hemmet består av tre små rum och litet kök och är enkelt möblerat. Väggarna är kala, som i många turkiska hem. De bor på första våningen med galler för fönstren. Hyran är knappt 900 kronor i månaden.

I samma område bor Kadir Özgeng som fortfarande arbetar kvar på fabriken. Han är med i facket för att han ”vill bli behandlad som människa”. Som arbetare på fabriken tjänade Erol Gergin ungefär 3.000 kronor. I arbetslöshetsersättning får han 1.560 kronor, strax under minimilönen. Hyra, el och vatten tar nästan hela ersättningen. När vintern kommer, och kostnaden för uppvärmning med den, blir det svårt att överleva. På sommaren kan de leva på melon och ost, men på vintern behövs varm mat, förklarar han.

– Jag får svårt att hitta ett nytt jobb i branschen eftersom jag inte får något rekommendationsbrev när jag blivit sparkad, säger Erol
Gergin som hoppas facket ska vinna rättegången och att han kan komma tillbaka och få ett värdigt liv.

– I början var jag väldigt orolig. Men jag tycker det är rätt att strida för sin rätt, och han gör det för barnens skull, säger Cigden Gergin.

Läs också: nyhetsartikeln "Intensiv jakt på låga löner"