Det känns när man förlorar ett val. Personligen är det omtumlande när det där tvivlet på om det ska gå vägen förvandlas från en gnagande oro till verklighet. Man reser sig dock förvånansvärt snabbt.

Valförlusten är en katastrof som kräver arbete. Och de största problemen är inte parti-interna eller personliga. Den största olyckan är vad som kommer att hända när borgerlig politik genomförs.

Låt mig ta ett exempel. Mina tre barn går i grundskolan här i Rinkeby. De senaste åren har anslagen per barn ökat med tiotusentals kronor eftersom pengarna har fördelats efter behov. Som en konsekvens har andelen barn som går ut skolan med behörighet att söka till gymnasiet ökat dramatiskt.

Nu lovar de borgerliga skattesänkningar kombinerat med att pengar ska delas likformigt på individerna. Hur ska det lösa mina barns och deras kompisars problem? Bara tanken på deras gammaldags skola med repressiva metoder och hårda tag gör en dyster. Rent av förtvivlad.

Men vi har inte tid att sörja. Även i en valförlust finns viktiga arbetsuppgifter och oceaner av möjligheter. Oppositions-rollen ger en chans till att inte bara förvalta och driva politik i stunden utan till att blicka framåt. Plötsligt finns det tid för ideologisk diskussion.

Vad menar vi med facklig-politisk samverkan och att vi är ett arbetarparti? Hur formulerar vi en feministisk strategi för förändring av kvinnors underordning? Vems erfarenheter är politikens utgångspunkt, Eriks eller Sadias? Abebes eller Annas?

Majoriteten har inte valt bort rättvisan
Jag tror att de flesta stöder en politik som bygger på fördelning efter behov. En majoritet av väljarna har inte valt bort rättvisa eller tycker att alliansen är bättre på solidaritet.

Istället tror jag det är så att allt fler börjat tvivla på oss socialdemokrater. De tvivlar på att vi ser och förstår de växande klyftorna och vilka nygamla uttryck orättvisan tar sig. Väljarna gillar vår politik men de gillar inte oss. Vi framstår som partiet som underkänner medborgarnas upplevelser. I stort har vi rätt för på makronivå går det bra för Sverige. Men vi har inte sett och gjort politik av de vardagserfarenheter som ger en annan bild.

Vi gör rätt då vi avvisar dåliga lösningar på problem. Med det räcker inte. Ett exempel är den tidspress som många lever under idag. Det borgerliga förslaget om hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag förtjänar givetvis att hamna i papperskorgen.
Men hur ser vår analys och våra förslag ut? Inte bara i frågan om vem som ska städa och hämta barn utan när det gäller hela tidspusslet. Hur kan vi skapa ett samhälle där problemet blir politiskt och inte privat? Alliansen har presenterat sina förslag. Reaktionärt – men de har gjort politik av det. Vad har vi gjort?

Vi har också misslyckats med att visa på sambandet mellan konkreta frågor och vår ideologi.

Förslaget om en avgiftsfri förskola uppfattades som valfläsk och inte som en ideologisk syn på förskolan som en rättighet för barn. Samma sak gäller enhetstaxan hos SL, ersättningen i a-kassan och mycket mer. Vi tar för givet att alla förstår att a-kassan måste vara hög om facket ska kunna försvara kollektivavtalen och motverka lönedumpning. Vi måste tala mer ideologi i samband med att vi presenterar konkreta förslag.

I  Stockholms län har vi sett att väljarna vill ha vår politik på sjukvårds- och kollektivtrafikområdet och att de ratar borgerlighetens förslag. Det gäller såväl enhetstaxa framför avståndstaxa, utbyggda närarakuter framför husläkarsystem till offentligt ägda akutsjukhus före utförsäljning. Dessutom försatte borgarna förra gången de satt vid makten nästan landstinget i konkurs.

Ändå gick borgarna starkt framåt i landstinget. Är det så att väljarna inte vet vilka skillnaderna mellan partierna är i dessa frågor? I så fall har vi ett enormt arbete framför oss för att råda bot på okunskapen. Vi kan inte längre driva parallella kampanjer i Stockholm.

Krafterna måste istället samordnas. Inte minst med rikspolitiken.

Vi blir trovärdiga när vi syns i människors vardag
Trots allt är jag stolt över Stockholms arbetarkommun. Vi gick till val med ett positivt budskap. Vi sa ja till reformivrig politik. Och vi tog med oss denna politik ut på gator och torg. Framför allt syntes vi ute bland dem som inte är vana vid att räknas. På många torg var vi det enda partiet med valstuga. Sådant biter.

Men det tar tid att bygga upp förtroenden. Vi skulle ha behövt mer av den varan långt tidigare.

Det är när vi syns i människors vardag som vi blir trovärdiga. Politiker ska inte vara sådana som man ser vart fjärde år. Politiker är du och jag, våra vänner och tjejen i kassan. Socialdemokraterna har mer än andra partier att förlora på att en politikerelit växer fram. Istället vinner vi val när vi visar att vår grundidé är solidariteten och tron på att vi bygger det här samhället gemensamt.
Men då måste vi också visa att socialdemokraterna är mer än sin partiledare. Det är en folkrörelse där alla bidrar utifrån sin förmåga. Vi måste ta ett kliv vidare från den hjälpsamma handen i ”alla ska med” till den stadiga armkroken i att ”alla behövs”.

Anna Kettner
Avgående trafiklandstingsråd och ledamot i Stockholms arbetarekommuns styrelse
Skriv till debattredaktören