Valanalyserna pekar undantagslöst ut det sysselsättningspolitiska misslyckandet som en av huvudförklaringarna till det socialdemokratiska valnederlaget. Hur ska då detta misslyckande förklaras?

LO:s chefekonom Dan Andersson och några av hans medarbetare pekar i en grundlig artikel i Tiden nummer 4 på hur arbetsmarknadspolitiken försummats, ja, på den socialdemokratiska arbetslinjens förfall. De visar hur en allt mindre andel av de arbetslösa deltar i arbetsmarknadspolitiska program och hur allt färre får del av ”den påkostade arbetsmarknadsutbildningen”.

LO-ekonomen Lena Westerlund pekar i samma anda, i en annan artikel i Tiden, på hur den aktiva arbetsmarknadspolitiken, i linje med en internationell arbetsmarknadspolitisk modetrend, alltmer förvandlats till en aktiveringspolitik, vars främsta syfte är att disciplinera och kontrollera de arbetslösa.

Den försummade arbetslinjen inom arbetsmarknadspolitiken är alltså en viktig delförklaring till att arbetslösheten bitit sig fast på orimligt höga nivåer och till att idag närmare 140.000 människor har varit inskrivna som arbetslösa i mer än tre år.

Nyliberala ekonomerna har fått för mycket att säga till om
Men vill man förstå varför arbetslösheten, trots den höga tillväxten, ligger kvar på så höga nivåer kommer man inte undan att kritiskt pröva också den allmänna ekonomiska politiken – finanspolitiken, penningpolitiken och budgetpolitiken – och de regimer och regelverk som sedan mer än ett årtionde styr över dessa områden.

Till att börja med menar jag att mer eller mindre nyliberalt inspirerade ekonomer i allt för hög grad har kommit att bestämma ramarna för sysselsättningspolitiken. De hävdar i sammanfattning att politikernas viktigaste uppgift är att öka ”flexibiliteten” på arbetsmarknaden och stimulera utbudet av arbetskraft med olika ”strukturreformer”. Det handlar i klartext bland annat om att försämra anställningstryggheten och de ekonomiska villkoren vid arbetslöshet. På den här punkten kan dock socialdemokratin knappast klandras. Vi har hållit fast vid vårt motstånd mot sådana reformer och inkasserat erkännande från OECD-ekonomerna. Den nordiska modellen fungerar minst lika bra som den anglosaxiska, vilket vi också höll fast vid genom att gå till val på ett program som innehöll förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen.

Men den andra delen i utbudsekonomernas budskap handlar om efterfrågan på arbetskraft. Här är rådet att politikerna ska hålla fingrarna borta. Jobben skapas på marknaden och av marknadskrafterna.

Ska jag förklara att arbetslinjen försummats och varför de arbetsmarknadspolitiska satsningarna kom för sent och blev alltför kraftlösa, kommer jag inte runt intrycket att regeringen i den delen i alltför hög grad lyssnat till nämnda ekonomers råd istället för att lita till socialdemokratins egna idéer.

Och om regeringen skulle ha velat driva en mer efterfrågestimulerande politik i syfte att pressa ner arbetslösheten, finns ju arrangemang ägnade att förhindra sådana tilltag.

Riksbanken har legat under inflationsmålet i tio års tid
Den ekonomisk-politiska regim som gäller sedan 90-talets början bygger på att inflationsbekämpningen överordnats den fulla sysselsättningen som politiskt mål. Arrange- manget, som garanterar denna regim, innebär att makten över penningpolitik och finanspolitik finns på skilda håll. Penningpolitiken sköts av teknokrater. Finanspolitiken av regering och riksdag, som också ansvarar för eventuella misslyckanden, också de som beror på penningpolitiska felbeslut.

Riksbanken har konsekvent under de senaste tio åren underträffat sitt inflationsmål. Och för detta har vi betalat ett pris, osäkert hur stort, i form av högre arbetslöshet.

Inte minst innebär den ordning som nu råder att varje finanspolitisk satsning ägnad att driva upp sysselsättningen, riskerar att mötas av en räntehöjning som motverkar dess syfte. Till saken hör att det råder bred uppslutning kring dessa ekonomisk-politiska arrangemang i Sverige och internationellt.

Jag hävdar självklart heller inte att jag vet hur ett nytt arrangemang skulle se ut. Jag tror dessutom att det är svårt, i en alltmer gränslös och globaliserad ekonomi, att etablera en ny och för den fulla sysselsättningen nyttigare regim. Men jag är övertygad om att arbetarrörelsen måste våga utmana och pröva den rådande ordningen. Om målet är full sysselsättning.

En sådan kritisk prövning måste också omfatta den budgetmodell med utgiftstak som tjänat väl under de år då svensk ekonomi restaurerats, men som kanske, åtminstone i vissa delar, tjänat ut. Därför att den lägger en hämsko på möjligheterna att driva en aktiv konjunkturpolitik i syfte att pressa ner arbetslösheten och nå målet full sysselsättning.

Den senaste partikongressen slog fast att den fulla sysselsättningen gäller som politikens överordnade mål. Även om kompromissen med partiledningen ledde till att fyraprocentsmålet, som ett delmål, finns kvar i principprogrammet.

Jag luftade själv den tanken i kongressdebatten att det, mot bakgrund av kongressens beslut, skulle bli nödvändigt att föra den prövande diskussion som jag här pekat ut.

Sen åkte vi hem från Malmökongressenoch dess beslut lades till handlingarna. Någon omprövning blev det inte.

I riksdagsgruppen växtre frustrationen. Några alltför försiktiga och alltför sena steg togs för att skärpa sysselsättningspolitiken, det vill säga i första hand arbetsmarknadspolitiken.

Summa summarum; om arbetarrörelsen menar allvar med den fulla sysselsättningen, då måste vi våga diskutera om inte en och annan helig ko på det ekonomisk-politiska området kanske borde slaktas.

Bo Bernhardsson
Chefredaktör för Tiden och före detta riksdagsledamot (s)
Skriv till debattredaktören