HISTORIA. I juli var det 70 år sedan en militärrevolt mot den spanska regeringen bröt ut, och ett blodigt inbördeskrig inleddes. Tre år senare stod revoltörerna, med general Franco i spetsen, som segrare, och med dem en diktatur som kom att vara fram till Francos död 1975.

Även om grymheterna under inbördeskriget, och efter, är tämligen väl dokumenterade så har man i Spanien länge värjt sig för att gräva allt för djupt i det förflutna.

Men nu har det svängt; Zapateros socialistregering har nyligen lagt fram ett lagförslag som ska ge offren upprättelse, och de efterlevande kompensation. Motståndet från framför allt de konservativa har länge varit hårt, men en undersökning som tidningen El Pais låtit göra visar att en majoritet av spanjorerna är för att allt grävs fram, inklusive de massgravar som följde i inbördeskrigets spår.

Det började 1934
En som länge intresserat sig för inbördeskriget är den brittiske militärhistoriske författaren Antony Beevor, och nu har hans bok Spanska inbördeskriget (Historiska media) kommit på svenska. Det är en detaljerad beskrivning av strider, stupade och svek, ibland kanske för detaljerad, som blir extra intressant därför att han haft tillgång till tidigare okänt material från spanska, ryska och tyska arkiv.

För att bättre förstå det som hände kan man gå tillbaka till 1934. Då försökte vänstern störta den då lagligt valda konservativa regeringen med en storstrejk i större delen av landet, och i Asturien i norra Spanien förbereddes ett väpnat uppror. Upproret slogs ned hårt och brutalt, och vänstern skakades djupt. Samtidigt blev högern skräckslagen inför hotet av en ”bolsjevikrevolution”.

Internationella reaktioner
Beevors åsikt är att vänstern hyste lika lite respekt för den parlamentariska demokratin som högern. Inför valet 1936 hotade socialistledaren med inbördeskrig om högern skulle stå som segrare. Nu blev det liberalerna och vänstern som vann, något som militären inte kunde tåla. När Franco och hans trupper revolterade fick de hjälp av Hitler och Mussolini med vapen och soldater. Men när den lagligt valda regeringen vädjade till sina demokratiska grannar blev svaret nej. Ingen rörde ett finger, vilket i praktiken var ett indirekt stöd till Franco. Och amerikanska företag handlade med Franco; ”Utan amerikansk bensin och amerikanska lastbilar och amerikansk kredit skulle vi aldrig ha vunnit inbördeskriget” sa en av Francos män. De enda som ställde upp var Sovjetunionen och Mexiko, och den hjälpen skulle visa sig ödesdiger.

Hjälp kom också från tusentals frivilliga runt om i världen, däribland närmare 800 från Skandinavien. Deras insats har enligt Beevor fått överdrivna proportioner, men 10 000 av de frivilliga dog i kampen mot Franco.

Mitt i tragiken finns humoristiska inslag. När de tyska frivilliga inrättade sitt kvarter satte de upp ett plakat med texten ”Vi lovordar disciplin”. När fransmännen satte upp sitt informerade de hur man skulle skydda sig mot könssjukdomar.

Sovjet hjälpte Franco!
Västvärldens svek gjorde att inbördeskriget bara kunde sluta på ett sätt. Hitler testade nya vapen och nya strategier på spanjorerna. Bombningen av den baskiska staden Guernica 1937 verkar t ex ha varit ett experiment för att se hur flygterror mot civilbefolkningen fungerade.

Dock tror inte Beevor att Hitlers och Mussolinis hjälp var av någon avgörande betydelse för inbördeskrigets utgång. Francos styrkor skulle ha vunnit ändå. Då var, paradoxalt nog, Sovjetunionens stöd till den spanska regeringen av större värde för Franco. De militärrådgivare och politiska kommissarier som Sovjetunionen skickade för att slåss mot Franco såg som sin främsta uppgift att främja kommunismens sak, även om det innebar att slag förlorades och oskyldiga offrades. Deras militära kunnande var av ringa värde och de vägrade att erkänna misstag. Om en offensiv som de planerat visade sig vara feltänkt var det inte tal om att retirera. Det skulle ju innebära att man hade haft fel från början. Istället dog tusentals män i onödan, och skulden las alltid på ”trotskistiska förrädare”.

Vad skulle ha hänt om…
En av de intressanta saker som Beevor tar upp är frågan om vad som skulle ha hänt om Franco hade förlorat inbördeskriget. Skulle Spanien ha utvecklats till en demokrati, eller skulle kommunisterna ha tagit makten och gjort landet till en sovjetisk lydstat? Kommunisterna hade ända sedan inbördeskrigets början sett till att skaffa sig inflytelserika poster, i synnerhet inom försvaret, och om de fått makten skulle socialister, syndikalister, anarkister och andra ”trotskistiska förrädare” förmodligen ha rensats ut.

Och hur skulle det ha blivit om Spanien under Franco hade gått med i andra världskriget på nazisternas sida? Franco erbjöd Hitler sin hjälp, men krävde delar av Nordafrika som tack, och Hitler avböjde.

Nu fick Spanien alltså en diktatur i inbördeskrigets spår, en diktatur som kom att stå sig i 36 år, med alla lidanden det inneburit.

Bok: Spanska inbördeskriget
Författare: Antony Beevor
Översättning: Kjell Waltman
Förlag: Historiska media

Ronny Holmlund
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören