Gärna jämställt – bara det inte drabbar män

Maria Törnqvist saknar engagemanget som fanns i 1990-talets jämställdhetsdebatt. Foto: Kerstin Carlsson.

Gränsen för jämställdhetspolitiken går där männen missgynnas. Så skulle man kunna sammanfatta sociologen Maria Törnqvists avhandling, Könspolitik på gränsen. I boken analyserar hon debatten om två jämställdhetsförslag som under 1990-talet fick helt olika bemötande.

Hon kommer fram till att krav på könsbalans, att inget kön ska missgynnas, och samförstånd sätter gränser för vad man kan göra i jämställdhetens namn. Den svenska strävan att nå konsensus stoppar feministiska förslag. I avhandlingen jämför Maria Törnqvist debatterna om varannan damernas, idén om varvade listor till de politiska församlingarna, och de så kallade Thamprofessurerna, de 31 tjänster som skulle gå till meriterade kvinnor inom den akademiska världen.

Medan varannan damernas till sist blev något av en succé, där flera politiska partier ville ta åt sig äran, fick förslaget om särskilda professurer för kvinnor känslorna att svalla rejält. Tjänsterna tillsattes trots argument om fusk, genvägar och att kön går före kompetens. Debatten kring förslaget visar, enligt Maria Törnqvist, var gränsen gick och fortfarande går för jämställdhetspolitiken. Kvotering inom politiken är okej, positiv särbehandling i den akademiska världen och näringslivet är det inte.

– Det krävs samförstånd mellan könen, att det ska vara frivilligt och rättvist enligt den verksamhet som berörs, säger Maria Törnqvist när vi möts över en kopp kaffe i ett regntungt Stockholm.

Varannan damernas
Förslag om jämställdhet får inte heller utmana den rådande verksamheten för mycket. Det ska passa den logik, det sätt att tänka, som finns inom området. Varannan damernas passade till sist in i det politiska systemets tänkandet och kön kunde läggas till spektrat av kvoter som redan användes. Det fanns en syn på representation som en rättvisefråga. Så när det kvinnliga nätverket Stödstrumporna tryckte på i debatten och hotade med kvinnoparti tog partierna intryck.

– Stödstrumporna hade en plattform i medierna som de kunde utnyttja. När andelen kvinnor sjönk i valet 1991 blev det en väckarklocka. 1994 hade de flesta partier varvade listor, säger Maria Törnqvist.

Dessutom var ett argument i debatten att förslaget även gynnade männen som ju fick varannan plats på listorna. När den s-märkta regeringen senare ville särbehandla kvinnor i den akademiska världen och skapa särskilda professurer hände något annat.

Motståndet var oerhört starkt och debatten hätsk. Den förståelse som fanns för kravet på kvotering inom politiken fanns inte alls här, trots att utbildningsminister Carl Tham argumenterade att det skulle öka kompetensen – vilket stämmer med tänkandet inom vetenskapen. Förslaget stämde inte överens med vetenskapens syn på rättvisa. De fanns en rädsla för att män skulle missgynnas.

Kräver omvänd diskriminering
– Det enorma motståndet hängde också ihop med att historieskrivningen skulle förändras. Om kvinnor måste bli professorer för att öka kompetensen betyder det ju att männen, som redan fanns där, särbehandlats och därmed kanske saknade kompetens. I sin avhandling gör Maria Törnqvist iakttagelsen att kvinnorörelsen byter fokus under 1990-talet. Från att ha kämpat för kvinnor som har det sämst, ökar intresset för kvinnor i maktposition, de som har det bra ekonomiskt.

– Tanken är att om kvinnor blir politiker, professorer och företagsledare så kommer deras framsteg att sippra ner och gynna kvinnor som har det sämre. Men då har man inte analyserat om maktens kvinnor representerar alla. Klassfrågan har blivit osynlig.

Maria Törnqvist saknar engagemanget i den debatt som fanns på 1990-talet. I dag har medierna tröttnat, säger hon, de är på jakt efter nya frågor. Det syntes inte minst i valrörelsen där jämställdhetsfrågornas och Feministiskt initiativ hamnade utanför diskussionerna.