Avregleringar, sänkt a-kassa och ett svagare fack kan vara ett effektivt sätt att sänka arbetslösheten. Men det finns även en annan väg att gå – facklig samordning.

Statsvetaren Karl-Oskar Lindgren väntar med intresse på att alliansen ska presentera sin politik.

– Sverige har i dag möjlighet att välja väg att bekämpa arbetslösheten, säger han.

Som forskare på Uppsala universitet har han i sin avhandling Roads from Unemployment studerat sysselsättningspolitiken i de 20 rikaste OECD-länderna mellan 1970 och 1998. Lite förenklat finns det för politiker två sätt att skaka fram nya jobb. Det ena sättet är att avreglera arbetsmarknaden, sänka a-kassan och försvaga facket. På så vis trycks lönerna ned. Det blir billigare för arbetsgivarna att anställa och jobben kommer.

Det andra sättet är en hög a-kassa och stark facklig samordning. Teorin är att a-kassan visserligen pressar upp lägsta lönerna, vilket påverkar nyanställningar negativt, men att den fackliga samordningen ändå innebär att lönerna hålls nere så att nya jobb kan skapas.

Inte obetydligt
Så det kan verka som att det inte spelar någon större roll vilken metod som väljs. För löntagarna i löneskalans marginaler får det dock stor betydelse.

– En ökad facklig samordningen leder till att lönerna pressas ihop och skillnaderna minskar. Avregleringar och svagare fack innebär att skillnaderna ökar, säger Karl-Oskar Lindgren.

Det har, enligt honom, funnits en övertro på enstaka mirakelmediciner mot arbetslöshet. Ett exempel är när OECD, IMF och Europeiska kommissionen ofta ensidigt förespråkar avregleringar. I USA är avregleringar en medicin som fungerar fint, visar hans forskning.

– Det beror på att arbetsmarknaden till stor del redan är avreglerad och att de hinder som finns gör en relativt stor skada för sysselsättningen.

Lika men annorlunda
Men bara för att det funkar i USA betyder det inte att det är lika bra i andra länder. Danmark och Finland är annorlunda. Arbetsmarknaden är mer reglerad. Under sådana förutsättningar kan det vara effektivare att pressa ned arbetslösheten genom att underlätta för en facklig samordning. Sämst är möjligheten att pressa ned arbetslösheten för de länder där den fackliga samordningen är svag men arbetsmarknaden är reglerad. Frankrike, Portugal och Spanien är, enligt honom, sådana exempel. Hur är det då i Sverige?

Enligt Karl-Oskar Lindgren utmärker sig Sverige som en nation som varken har en särskild reglerad arbetsmarknad eller en särskilt god facklig samordning, åtminstone inte efter 1983 då de centrala förhandlingarna mellan LO och Saf gick i stöpet. Sverige står nu vid ett vägskäl där det är möjligt att välja båda vägarnas politik, anser han. Båda vägarna kan leda till lägre arbetslöshet, men frågan handlar snarare om vad man anser vara en rättvis fördelning av inkomsterna.