Ingen kan ha missat att vid sidan av personfrågorna blev jobbpolitiken den borgerliga alliansens trumfkort i valrörelsen. Förvandlingen från socialdemokratisk paradgren till problemfråga gick fort. Hur var det möjligt?

Ja, inte var det de nya moderaternas politik som överglänste. Den är en bantad version av deras gamla. Men förpackningen av den i årets valrörelse blev, med benägen socialdemokratisk hjälp, en fullträff.

Regeringen gjorde minst tre fel: Den lyssnade inte, därför förstod den inte, och därför argumenterade den inte.

Socialdemokraterna har vant sig vid att det går att vinna val utan att man behöver anstränga sig att förklara sin politik för väljarna. Lite höjda bidrag här, lite sänkta avgifter där, så brukar saken vara klar.

Efter många år vid makten är det dessutom naturligt att man slutar lyssna till kritik. Den är oftast så fantasilös och tjatig. Allt har man hört förut.

Men när man slipper vara pedagogisk och när man stänger öronen för osakliga påhopp och orättvis kritik, är risken stor att man missar sakliga synpunkter som hade förtjänat att tas på allvar. Detta hände den socialdemokratiska regeringen långt före årets valrörelse, och därmed försåg man oppositionen med en både onödig och farlig fördel.

I efterhand är det lätt att se de ogynnsamma omständigheter som bidrog till denna utveckling. Den länge obefintliga oppositionen skämde bort ministrarna. Man klarade sig bra även med mediokra insatser.

Bortskämda ministrar klarade sig med mediokra insatser
Den återkommande kritiken från Svenskt Näringsliv och dess föregångare försatte regeringen i försvarsposition. Det blev en vana att försvara den egna politiken och dess effekter i alla situationer. Det nödvändiga ifrågasättandet av de egna insatserna blev mer och mer sällsynt. Traditionen att alltid ställa sig i opposition mot orättvisor ebbade ut.

Regerandet ledde till att ett tjänstemannaperspektiv smög sig på politikerna i regeringen. Snygga system fick ett egenvärde, fokus flyttades från systemens effekter till deras design och rationalitet. Till och med språkbruket rörde sig från konkretion till abstraktion.
Resultatet blev att ett antal frågor som blivit ”snackisar” på arbetsplatser och vid köksbord inte uppmärksammades av regeringen. Det handlade inte bara om jobben.
Integrationspolitikens tillkortakommanden bäddade för Sverigedemokraterna. Bristen på framsteg i jämställdhetspolitiken motiverade en procent av väljarna att kasta bort sina röster på Feministiskt initiativ. Ytterligare en halv procent stödde Junilistans strävan att få upp EU-frågorna till diskussion. Och viktigast av allt: Att 18 procent av de arbetslösa och 11 procent av

Rejäl frustration bland LO-medlemmarna bäddade för alliansens inbrytning
LO-medlemmarna röstade på moderaterna i årets val vittnar om en rejäl frustration bland dem vars intressen välfärdssystemen främst ska värna. Utan denna frustration hade alliansens budskap knappast fått fäste.

Eftersom regeringen inte lyssnade, förstod den inte att det fanns reella problem. Frustrationens orsaker undervärderades eller missades helt.

Budskapet att välfärdssystemen missbrukas i stor skala är bara möjligt under två förutsättningar. Antingen därför att det stämmer med verkligheten. Eller också därför att ingen vet hur det egentligen ligger till. Båda förhållandena är oacceptabla i sak, förutom att vara politiskt riskabla.

På samma sätt är budskapet att arbetsmarknadspolitiken och Ams ytterst är till för att dölja arbetslösheten bara möjligt om det råder osäkerhet kring vilka effekter politiken har. Att inte utvärdera hur effektiv arbetsmarknadspolitiken är och ständigt söka förbättra den är att bädda för misstänkliggöranden. Dessutom är det slöseri med skattepengar. Ska man hålla uppe motivationen hos världens högst beskattade befolkning, måste man kunna redovisa vad den får för pengarna.

En ambitiös arbetsmarknadspolitik som rustar människor för att klara av förändringar på arbetsmarknaden, i kombination med generösa trygghetsförsäkringar, är teoretiskt sett en strålande tilltalande metod för att främja en flexibel arbetsmarknad och därmed en samhällsekonomi som klarar just de svängningar som blir allt vanligare i och med ekonomins globalisering. Det visste den avgående regeringen och det stod i det socialdemokratiska valmanifestet.

Alliansen hoppas skapa nya, lågbetalda jobb
Men oförmågan att visa om de system vi har idag i Sverige fungerar i praktiken och åstadkommer detta önskvärda kostade socialdemokratin valsegern. Eftersom man inte kunde backa upp sin tro med vetande, blev man tyst. På grund av att man inte lyssnat, hade man inte heller förstått att man behövde handfasta underlag för argumentation. Utan välunderbyggd argumentation uteblev ideologin från valrörelsen. De politiska alternativen framstod som diffusa.

Alliansens jobbpolitik bygger också på tro. Den hoppas skapa en del jobb, inte minst lågbetalda tjänster. Men om alliansjobben kommer att stärka Sveriges tillväxtförmåga är ännu så länge oklart. Inte särskilt mycket talar för det. Det enda vi kan vara säkra på är att regeringspartierna kommer att försöka hävda att det finns positiva samband.

För en socialdemokrati i opposition gäller det att återvinna förmågan att testa politiken utifrån faktiska förhållanden. Både den egna och andras. Bara då kan man ge borgerligheten en verklighetsbaserad match om vem som har de bästa framtidsrecepten. Kanske är det lättare att förmå sig att granska resultaten av andras politik än sin egen. Men ska socialdemokraterna vara en dominerande kraft i arbetet med att forma Sveriges framtid måste man klara båda delarna.

Lotta Fogde
Tidigare statssekreterare i näringsdepartementet
Skriv till debattredaktören

Lotta Fogde
Tidigare statssekreterare i näringsdepartementet