Frances Tuuloskorpi talar i LO-tidningen nr 28 om ”Överflödet Fabriken” av Leslie Kaplan, en bok av en fransk intellektuell som gjorde en repa på en skorpfabrik. Beskrivningen av Kaplans alienation inför fabriken är virtuos, av hur den intellektuelle projicerar sitt eget främlingskap.

Men jag vill ändå vända på Frances diskussion.

Ta till exempel verksamheten i den klubb jag själv dök upp i. Den låg avsomnad i en infisen törnrosasömn där företaget gjorde snart sagt vad de ville för att hantera arbetarna lönsamt.

Klubben bestod av cirka tusen medlemmar men på klubbmöten dök vanligtvis cirka 20 luttrade individer upp. Nomineringar och rösträkning sveptes igenom som om det var en auktion i fiskekyrkan i Göteborg, med ohörbara rabblingar av namn och då och då en konstpaus. Det förekom inga voteringar, inga diskussioner, inga rösträkningar. Om man ställde en ordningsfråga kunde man nästan bli utbuad och utburen.

Mitt första minne var en fråga om skyddsskor.

Det stora världsomspännande företaget betalade en skyddssko till varje arbetare, den andra fick man själv stå för, och jag frågade på klubbmötet varför vi inte skulle kräva två skor.

En grånad man höll en lång och grannlaga genomgång med mig om hela den reformistiska arbetarrörelsens historiska segrar, milstolpar och portalfigurer och att det ”fanimej var utmärkt reformism att ta en sko i taget och att någon förläst student med röd clownnäsa inte skulle påstå något annat!”

Vad radikalerna åstadkom
Klubben kunde sägas ha segrat ihjäl sig. Man hade bekämpat den vänstra delen av klubben i kölvattnet av metallstrejken 45 och all opposition var nu snöpt på alla de sätt. Reformismen stod stark, segerrik och slö.

Där fanns enorma miljöproblem i form av cancerframkallande kylvatten, olagligt buller, dragiga lokaler som skapade ledvärk företrädesvis hos äldre, dessutom var ackorden nedkörda i botten.

Då dök alla dessa studentradikaler upp. Där fanns snart säkert sju vänstergrupper på verkstaden när det var som värst, alla med sin version av hur man skulle ta sig till socialismen. Ryktet gick att en av de mest hänförda och blodrött revolutionära grupperna sminkade upp sig med olja innan de gick in till sina maskiner om morgonen.

Men aktiviteten i klubben höjdes med flera hundra procent, ett nytt skyddsavtal träffades, nya utsug sattes in, bullerskydd monterades, det startades en klubbtidning där debattens vågor gick höga om stort och smått, fackliga möten på arbetstid infördes vid särskilt viktiga frågor och vid stora avtalsomröstningar och sist men inte minst vid klubbvalen. Vid ett av de mest besökta mötena räknades upp till 500 medlemmar, att jämföra med de ursprungliga ”frusna 20”.

Jag var en studentradikal som kom till denna arbetsplats.

Och det var inte bara negativt. Det måste man kunna säga. Så här långt efter.

Benny Holmberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören