Kina har två arbetsmarknader. En för okvalificerad arbetskraft där människor i praktiken betraktas som förbrukningsvaror. Och en för kvalificerad personal där det är nästan omöjligt att behålla sina nyckelanställda.

Att hitta rätt folk, och att få behålla dem, är en nyckelfråga för många företag i Peking. Rörligheten är mycket hög, i vissa branscher försvinner 30 procent av arbetskraften varje år. Detta har också drivit upp lönerna.

– I min bransch har man en ingångslön på cirka 2 000 kronor i månaden. Efter sex år ligger den på mellan 15.000 och 20.000. Och efter tio år kan det bli långt mycket mer än så, säger Johan Björksten, vd för Eastwei Communications och vice ordförande för Svenska handelskammaren i Peking.

Lönerna på Eastwei kan jämföras med servitriserna på restaurangerna i Peking som ofta tjänar mindre än 500 kronor i månaden.

– Löneskalan är mycket skarpare än i något annat land.

Små marginaler
Han berättar om två separata världar: Ett enormt utbud på arbetskraft håller lönerna nere i många branscher, samtidigt som det är mycket svårt att veta vem av dessa 1,3 miljarder människor som passar på just det företag som ska anställa. Den konkurrensen är dock inte mycket till tröst för fabriksarbetaren som tjänar 500 kronor i månaden och vars årliga lönelyft på kanske fem procent efter ett livs slit nästan inte gör någon skillnad.

– Det finns ändå en viss social rörlighet, och har alltid funnits i Kina. Tittar vi på fabriksarbetarna så ser man ofta att de läser en kvällskurs av något slag. Frisören jag går och klipper mig hos pluggar data på kvällarna och hoppas kunna få jobb som sekreterare.

En av de medarbetare som började som receptionist på Eastwei för 1.000 kronor i månaden tjänare nu det tiodubbla som konsult.
Svenska handelskammaren håller på att ta fram ett dokument för 2007 som heter Svensk management. 

Nålar avsöljade missförhållanden
– Vi tror att det svenska sättet att arbeta är en konkurrensfördel. Att svenska företag har en hög etisk nivå, högt till tak och platta organisationer.

Johan Björksten berättar om ett svenskt företag i textilbranschen som skulle göra ett kvalitetstest hos sin leverantör och märkte att lika många symaskinsnålar gick sönder under helger som måndag till fredag (nålarna måste registreras för att de med säkerhet inte finns kvar i kläderna då kunderna provar dem). Det visade sig att fabriken hade rapporterat arbetstider som var helt felaktiga och att folk hade jobbat cirka 70 timmar i veckan. Nu är problemet åtgärdat och fabriken fortsätter att leverera varor till det svenska bolaget.

Läs också: nyhetsartikeln "Företagen tar lätt på arbetsrätten i Kina"

Arvid Norin
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev til redaktionen