Få europeiska städer utövar ett så särpräglat inflytande på resenären som Neapel. ”Stå inte stilla en sekund, för då blir du av med klockan eller plånboken!” lyder en av standardfraserna från guider eller medresenärer i en stad med hårresande fattigdom och trettio procent arbetslösa. Därför stoppar den försiktige mannen av folket Visakortet i strumpan och den nonchalante rikemannen dinglar med sin Rolex tills den är borta.

Men den största risken med Neapel är inte, trots social misär, att bli fråntagen värdesaker utan att bli tillförd de mest otroliga värden – att konfronteras med livets stora frågor, med skönheten och odjuret – vid det blå Medelhavet, i skuggan av Vesuvius, med de roligaste människorna i Europa och utan någon försäkran att hitta tillbaka till sitt gamla jag.

I Tomas Lappalainens storslagna bok Se Neapel och sedan dö konfronteras vi med den paradoxen – den nedgångna Neapelregionens mänskliga rikedom, Medelhavskulturen som inspirationskälla. Vi befinner vi oss i sällskap med en resenär som följer sin inre röst; han är en bildningsresenär av det klassiska slaget – till lika delar fångad av människor och berättelser.

Hans år i Neapel, som säkert (det visar kunskapsrikedomen!) har föregåtts av många resor till staden, skildrar lika mycket staden Neapel som dess inflytande på honom själv – kampen står mellan författaren och Neapel.

Det personliga perspektivet har en stor fördel (även om det ibland kunde tuktats något): boken förvandlas till mer än en resebok. Se Neapel och sedan dö blir en personlig inlevelse i stadens och mänsklighetens historia.

Kärlekssvindel
Författaren har historiens vind i sin berättelses segel. Han berättar om grekerna på 800-talet före Kristus som goda vänner, den mångförslagne Odysseus som lockas av sirenerna är hans spegelbild, när han går på Neapels mest centrala gata, Via Toledo, kommer han osökt in på den spanska överhögheten, i sitt hyreshus avläser han samhället. Hans skildring är helt enkelt nära skeendet; han brinner för och bländas av sitt ämne.

Lappalainen skildrar nämligen sin ”kärlekssvindel”. Detta blir särskilt tydligt i skildringen av människor och mirakler, fotboll och lotterier, mat och sexualitet, den helige San Gennaros rinnande blod och den egna känslans framvällande kraft. Så har Neapel verkat på många resenärer före Lappalainen, som en utvidgning av känslolivet och extasen.

Mot detta står på ett produktivt sätt försöket att ”begripa Neapel”, den ihärdiga eftertanke som i de centrala kapitlen om upplysning, vidskeplighet och revolution utmynnar i konklusionen att upplysningstänkarna, humanisterna och jämlikhetsivrarna avrättades 1799 därför att kungamakten och det fattiga folket föredrog en smickrande hägring utanför historien framför konkret rättvisa. De ingick en privategoistisk allians – camorrans och den sociala nödens historiska ursprung.

Vändpunkten
Här tangerar Lappalainen problemet med all Neapelromantik, den ljuva villfarelsen, resenärernas övertolkning av det genuint folkliga, lockelsen i att föredra det vackra framför det sanna. Det berättartekniskt geniala är att här kommer bokens vändpunkt, efter en briljant analys av Pasolinis kritik av ”konsumismen” och den av Södern och Afrika betagne filmregissörens poetiska insikt: ”Du går vilse i det gamla paradiset…”

Bokens andra del ”…och sedan dö” skildrar ur olika neapolitanska synvinklar, med stöd av Homeros och antik filosofi (grandiost återberättad) författarens brottning med frågan om döden och existensen.

Se Neapel och sedan dö blir en uppgörelse, på liv och död, med Neapels verklighet och magiska kraft, dess gåtfulla energi och levande förhållande till det förflutna, med filosofiska och existentiella frågor.

Daglig tydning
”Sanningen är inte ett avslöjande som förintar hemligheten, utan en uppenbarelse som gör den rättvisa”, skrev den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt. Så fungerar Lappalainens skildring av Neapels historia och nuläge. Det är en kritisk celebrering av ett kraftfält som får behålla sin magi.

För det går inte att fånga eller förklara en stads ”själ” – hur många vänner, barbekantskaper eller Neapelkännare som än tillfrågas – allt är förändring och ständig skapelse.

Men Lappalainen tar oss med på daglig tydning; han upprättar en intellektuell hållning som inte präglas av att författaren visar hur mycket han vet utan av att han förundras tillsammans med läsaren i ett hängivet intresse, ett levande vetande. Han skapar ett konstfullt kalejdoskop, fullt av suggestiva bilder, ackompanjerat av levande röster och döda poeter. Allt lever på nuets spjutspets.

Lappalainen lyckas med konststycket att låta Neapel framträda som en rebus om livsenergi – mot bakgrund av historien och döden. Tonen i stilen träffar människorna, hållningen är sokratisk och generositeten neapolitansk.

Vad gör du med ditt liv?
Jag tycker att både författaren och hans bok omfattas av den spanske dramatikern Lorcas härliga maxim, som även kan gälla för Neapel: ”Konsten är ej det ljus som bländar våra ögon. Först kommer kärleken, vänskapen, striden.”

Med Lappalainen som ciceron går det inte att undvika den klassiska förförelsen i Neapel: Vad gör du med ditt liv? Varför skrattar du inte?

Lappalainen visar konkret hur mycket vi har att lära om livets rikedom av dem som materiellt sett är fattigare än vi.

Ljuden i de neapolitanska gränderna, rösterna och sången, manar läsaren att ändra sitt fjättrade liv: Kort och oersättlig för alla är livets tid. Vem är du i konfrontation med alla dessa andra identiteter, här kallade Neapel?

Bok: Se Neapel och sedan dö
Författare: Tomas Lappalainen
Förlag: Fischer & Co

Ulf Peter Hallberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören