Jag lärde mig en gång att kommunen Huddinge söder om Stockholm grundlades för länge sedan av ett folk som kallade sig wuddingar och när fienden anföll tände de brasor på bergstopparna. Därför vajar vårdkasarna i vinden än idag på kommunens flaggstänger som ett tecken för Huddingehistoriens obrutna linje.

Inslaget av hembygdshistoria i mellanstadiets historieundervisning gjorde djupt intryck på mig. Som inflyttad från Solna vid sex års ålder var jag avundsjuk på de klasskamrater som kunde resa mer eftertryckliga anspråk på att stamma från de oförvägna wuddingarna. Många var Huddingebor åtminstone sedan födseln och ett utvalt fåtal bodde i hus som hade flera decennier på nacken, och som låg förnämt avskilda från det tidiga 70-talets explosioner av radhusområden och mexitegelvillor. Men min morfar hade i alla fall spelat fotboll på 40-talet alldeles i närheten av det som skulle komma att bli Huddinge centrum.

Varifrån kommer jag?, är, precis som Maja Hagerman påpekar i det avslutande kapitlet i boken Det rena landet, en alldeles oskyldig fråga. Kanske dessutom mänskligt omöjlig att inte ställa sig. Just därför är hennes bok, som har undertiteln ”Om konsten att uppfinna sina förfäder”, så viktig och intressant att läsa. Den handlar om hur frågans oskuld går förlorad i svaret.

Germanerna
Min barndoms wuddingar är på alla sätt spegelbilder i det lilla av den alldeles unika uråldriga germanska folkstam vars existens stegvis upptäcktes av 1800- och 1900-talens svenska vetenskapsmän. Till sin hjälp hade man alltifrån Tacitus skrift ”Germania” från år 98 e.kr. som handlade om de blåögda urinnevånarna som bodde utanför romarrikets gränser i norr, till arkeologiska lämningar, den isländska eddan och inte minst forntida skallfynd. Allting visade tydligt att nutidens svenskar stammade i rätt nedstigande led från ett folk som aldrig blandat sig – vare sig kulturellt, ekonomiskt, politiskt, religiöst eller rent köttsligt – med några andra folk. Åtminstone inte med dem som bodde på Östersjöns östra stränder, norr om Sundsvall eller söder om Odense. När Rasbiologiska institutet grundades 1922 under stor politisk sämja var det verkligen inget konstigt med det. Svenska konstnärer och vetenskapsmän hade ju under ett drygt sekel både besjungit och bevisat att det svenska folket var alldeles speciellt både till kynne och utseende och därför skyddsvärt.

Sedan kom nazismen, koloniernas befrielsekrig och de bortsorterades politiska organisering. Längst ner i arkiven åkte långskalliga germankranier, korta samiska och finska skallar, Folktypsutställningens fotogallerier och Anders Retzius hårfärgstabeller. Maja Hagermans bok lämnar på sätt och vis sin läsare där, på tröskeln till den epok som kom när raslärorna så grundligt desavouerats av politiken och skjutits i sank av vetenskapen. Att läsa Det rena landet är därför som att få följa med upp på vinden på en gammal släktgård där en strålkastare plötsligt lyser upp allt bråte som vilat ostört i mörkret.

Idag heter det "kulturkrock"
Men att något har glömts eller gömts bort betyder ju inte att det verkligen är borta, och därför handlar Maja Hagermans bok i lika hög grad om vår nutid. Föreställningen om det homogena svenska folket behöver inget rasbiologiskt institut, inget folkhem eller ens ordet ras för att leva vidare. Det går lika bra att tala om ”etniska svenskar” istället eller om olika ”kulturers” bistra krockar och behovet av integration.

Bok: Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder.
Författare: Maja Hagerman
Förlag: Norstedts

Moa Matthis
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören