Italienska facket pensionsmässigt

Italienska facken faller på ålderstrecket. Om organisationerna ska överleva måste det fackliga motståndet hos unga övervinnas. Foto: Ricardo.

Vad händer med den italienska fackförbundsrörelsen om den inte lyckas få de unga att gå med?

Det frågar sig de tre stora facken, som alla satsar på att försöka fånga upp ungdomar. Dels genom att skapa speciella fack för visstidsanställda, dels genom praktisk hjälp som är öppen för alla. Med en majoritet av dagens medlemmar i pensionsåldern är ett medlemsras inte alltför långt borta.

De tre stora italienska fackförbunden – Cgil, Cisl och Uil – har alla samma problem. Majoriteten av deras medlemmar är pensionärer. Det kan bli början till slutet för de tre kolosserna. Därför har de på olika sätt börjat närma sig de unga. Bland annat ordnar de tre facken tillsammans en enorm konsert i Rom första maj varje år. Sedan har till exempel Cgil och Uil startat speciella fack för visstidsanställda, medan Cisl satsat på att låta ungdomarna själva organisera olika lokalaverksamheter.

Men över hälften av ungdomarna under 30 år deklarerar att de inte är intresserade av att gå med i facket. Orsakerna till det är flera, men enligt en undersökning som Cgil låtit göra tycker ungdomarna inte alls att facket är öppet för förändringar och intresserar sig för lite för deras hjärtefrågor: fast jobb och bostad. Den ekonomiska biten är inte viktig, för månadsavgiften till ett italienskt fack ligger runt en procent av nettoinkomsten.

– Visst har de till viss del rätt. Visserligen tycker jag att de äldre i Uils:s ledning lyssnar på mig, men det går inte att föra fram för drastiska förslag, konstaterar Carmelo Prestileo som är koordinatör för Uil:s fack för visstidsanställda, SPO (Coordinamento Progetto Occupazione).

Frågan avgör orken
– När det handlat om att protestera mot pensionsreformer till exempel, så har facken inte tvekat att organisera enorma demonstrationer. Om jag skulle kräva samma engagemang när det gäller att demonstrera för ungdomars rätt till arbetslöshetsersättning tror jag knappast att det skulle få gehör. Ibland har faktiskt äldre och ungdomar behov som står i konflikt till varandra, och inget fack vågar då ta strid för de yngre. De jag träffar talar ofta om detta, att facken är så fokuserade på pensioner och äldre, och aldrig gör något konkret för ungdomar, fortsätter han.

Cgil:s studie bekräftar detta. Hälften av dem som väljer att stå utanför facket gör det för att de känner sig alltför dåligt representerade. Och så många som fyra av tio ungdomar som är med i facket känner samma sak.

– Jag tror det handlar ganska mycket också om en ny mentalitet som jag ser alltmer hos de riktigt unga. Med risk för att verka banal, så hävdar jag att ungdomarna ofta inte orkar hela vägen fram. De engagerar sig mycket i början, men när de inser att de måste kämpa för sina idéer inom organisationen och att inget är gratis, så tröttnar de, säger Barbara Cerutti, som koordinerar Cisl:s aktiviteter för ungdomar runtom i Italien.

Cisl har valt att inte välja någon central strategi för att nå ut till ungdomarna. Den grupp som vill starta en aktivitet lokalt får hjälp och utbildning, men de måste själva välja hur de vill jobba. Barbara Cerutti tror att detta är det bästa sättet att få igång en verksamhet som blir kvar och utvecklas i tiden.

– Vi kan knappast säga att vi  går sframåt med stormsteg, men vi går i alla fall framåt. Om vi vill överleva som fack måste vi hitta vägar till ungdomarna, konstaterar hon.

Just överlevnaden är ett problem som ingen vill tala riktigt öppet om, men egentligen är det den italienska fackförbundsrörelsens akilleshäl. Även om italienarna går i pension tidigare än i andra EU-länder (i genomsnitt vid 58 års ålder), så kommer ju en stor del av dem statistiskt sett att vara försvunna om 20 år.

Vem ska då hålla fackförbunden vid liv?
Enligt Cgil:s ordförande Giuglielmo Epifani kommer ungdomarna att skriva in sig i facket när de närmar sig 40-årsåldern, en tendens som förbunden märker redan nu. Därför tror inte han att facken är direkt hotade, däremot har han flera gånger talat om vikten av att närma sig ungdomarna.

– Nu när Cgil firar 100-årsjubileum är det ännu viktigare att vi använder all vår erfarenhet för att titta framåt och försöka engagera ungdomarna, betonade han när Cgil:s studie om ungdomarna och facken presenterades i somras.

Det är så klart svårt för fackens ledningar att öppet tala om problemet med den stora pensionärskvoten, eftersom det är den som håller uppe organisationerna. Då är det lättare att tala om svårigheten för ungdomarna att hitta fasta jobb och Cgil är det enda av de tre facken som öppet gått ut och krävt att Romani Prodi och hans regering ska göra det svårare för arbetsgivare att utnyttja visstidsanställda.

– Detta är ett verkligt problem för ungdomarna i Italien, och traditionellt sätt har facken inte varit till för dem som inte var fastanställda. Därför har vi varit tvungna att hitta nya sätt att kommunicera på, förklarar Marilisa Monaco som är kommunikationsansvarig för Cgil:s fack, Nidil, för visstidsanställda.

Bland strategierna finns möjlighet till råd och hjälp via hemsidan, kulturella aktiviteter och sist men inte minst ett relativt stort inflytande inom Cgil. Nidils representanter finns med på alla nivåer.

Politiken som dörr
– Det gör att de inskrivna blir mer motiverade att jobba vidare och försöka hitta en lösning på problemen. De känner att de verkligen kan förändra något och att Nidil inte bara är ett sätt att få nya medlemmar, hävdar Marilisa Monaco.

Medan Cisl och Uil inte längre har några politiska partier att stödja sig på, har Cgil stort utbyte av sin närhet till Vänsterdemokraterna och kommunistpartierna. De politiskt intresserade ungdomarna hittar lättare till dem än till de andra två facken.

I stort sett alla h&
aring;ller med om att något förändrats, och att solidaritetskänslan inte är lika stor som för 20 år sedan.
Att så många unga trots det deltar i demonstrationer och protester beror på att politiska motsättningarna i Italien är stora, och att de därför tar tillfället i akt för att visa sitt missnöje med den sittande regeringen.

Men det allvarligaste problemet när det gäller de unga är att de ofta riskerar sitt jobb om de öppet skriver in sig i facket. Inte om de
har ett fast jobb, men många som jobbar tidsbegränsat får besked om att de inte bör vara med i facket om de vill få tjänsten förnyad. Det går att vara med ”i smyg”, men då förlorar de alla de möjligheter till hjälp som fackföreningstillhörigheten ger. Så även om de tre stora italienska facken på olika sätt börjat jobba för en öppning, är situationen inte lätt. Trots det saknas inte optimism inom fackföreningsrörelsen. Cgil ökar sina arbetsaktiva medlemmar och Cisl och Uil har slutat att tappa medlemmar. Nu gäller det bara för dem att hitta konkreta sätt att nå ut till dem som ska bli framtidens fack.

FAKTA: En tredjedel anslutna
I Italien finns många olika fackförbund, men de tre viktigaste, som regeringen normalt sett förhandlar med, är Cgil (närstående vänsterpartierna), Cisl (centerorienterad) och Uil (ursprungligen socialistiskt, numera icke-partianknutet). De organiserar alla, från fabriksarbetare till läkare, och är uppdelade på mindre förbund. Inom de olika yrkesgrupperna finns oerhört varierande siffror på anslutning, men genomsnittligt är inte mer än en tredjedel av de yrkesarbetande italienarna anslutna till ett fackförbund.

Kristina Wallin
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen