Hatkärlek inför ett kladdigt jobb

Med perrongen som kontor. Angelos Moumtsidis hoppar ner på spåret i samma ögonblick som det rullar ut i tunneln igen. På perrongkanten ligger högar med affischark som kollegan Lasse Lundell precis lagt ut efter att han dränkt dem i klister. Samtidigt tar Marek Mika tag i sin kvast för att fortsätta sätta annonser. Foto: Sören Andersson.

PÅ SPÅRET. De kan inte enas – är jobbet en lönsam knegarhobby eller ett underbetalt slit? De flesta klagar på det mesta, inte minst på facket. Men ingen skulle drömma om att sluta frivilligt. Det handlar om konsten att klistra affischer.
 
Långt innan alla röster är räknade dömer de ut Persson. Han ska helt enkelt bort och redan vid niotiden på valkvällen smetas hans allvarsamma uppsyn över med ett tjockt lager klister. Och så försvinner han bakom nya affischark.

– I vanliga fall hinner vi med sex stationer på söndagarna. Men nu ska nästan alla affischer bytas så då kör vi två kvällar den här veckan, Lasse Lundell slaskar på för fullt.

Det är inte helt olikt tapetsering, det de gör nere på perrongen i Stockholms tunnelbana, när han och kollegan Makis Anastasiadis slår upp sina bord och plockar fram hinkarna. Men det är betydligt mindre finess i arbetet. Makis Anastasiadis har rollern i handen och drar ner halva underarmen i den genomskinliga limsörjan, som luktar surt, och fångar upp den igen. Han ser min skeptiska min.

– De säger att det mest är vatten. Och det går ändå inte att använda handskar, svarar han med en uppgiven blick.

Olika roller
De är sex på samma skift. Två som klistrar, två som vaktar och varnar och två som sätter upp själva affischerna. Men till utseendet är det ingen större skillnad, alla kutar omkring i knallorange kläder med breda reflexremsor som nästan ser ut som hängslen. Alla sex är medelålders män i hyfsad form.

– Jag är egentligen säljchef inom telkombranschen, Stefan är snickare och Makis och Ulf byter annonserna i busskurerna på dagarna.

Lasse Lundell avbryts av ett högt plingande ljud och en metallisk automatisk röst ropar ut att linje 19 mot Hässelby är på väg in på perrongen. Tåget stannar och ett gäng passagerare halkar omkring i klistret som runnit ner på perrongen. Makis Anastasiadis verkar inte bry sig och han släpper inte bordet med blicken men är med på noterna och varnar några som småspringer.

– Ta det lugnt. Det är halt.

De rakar ner det överblivna klistret på spåren och vid det här laget ligger ett pärband av buntar med affischer längs med spåren. Beroende på hur stora väggtavlorna är krävs olika många ark för att täcka dem. De minsta har tre delar, några har åtta, andra nio eller tolv, och det är viktigt att inte rubba ordningen eftersom det jämt är ont om tid. Arbetslaget får en viss summa per ark de klistrar och för att få en hög timpenning stressar de. Mer än så vill de inte säga om pröjset.

– Det pendlar mycket beroende på hur många affischer som ska bytas. Det finns veckor då vi jobbar två timmar och veckor då vi jobbar sexton så lönen blir allt från några hundralappar till flera tusen, säger vakten Stefan Wikner och tystnar innan han klämmer till ordenligt på sitt signalhorn. Sättarna reagerar direkt och hoppar upp på perrongen för en mikropaus.

Ont om pauser
Några längre raster än så är inte inplanerade under de närmaste sex timmarna. Rökarna går upp på gatan och tar ett bloss, och någon köper en kopp kaffe. Stefan Wikner har godis i fickan. Smalgodis som han kallar det eftersom det mest är mintkarameller och lakrits som han tuggar på i väntan på att tuta igen.

– Det är ju så förbannat trist att bara stå. Nu har vi ju monitorer och stortavlor som visar när tågen kommer, men man hör dem alltid först.

Han har låst upp gallergrinden ner till spåret så att han kan gå in i tunneln. Men i dag är det inga fläktar som stör, och de flesta stockholmare trycker på olika valvakor eller framför tv:n, så det räcker bra att stå på perrongen. Och Stefan Wikner har rätt. Precis innan den första strimman med ljus syns hörs det ett sprakande ljud. Och eftersom han har satt ut varningsljus inne i tunneln och Stefan signalerar till chauffören så att han saktar in kan sättarna jobba till dess att tåget bara är några sekunder bort. Vissa veckor byter de arbetsuppgifter. I kväll har Stefan Wikner hoppat in för en vakt som är ledig.

– Axlarna tar slut först. Det är inte så konstigt. Tänkt dig själv att stå så här och smälla till arken kanske 6 000 gånger på en kväll, säger han och rycker tag i en av de kletiga sopkvastarna med närmare två meters skaft och håller den i axelhöjd för att visa.

– En period fick jag gå hos massör, kiropraktor och naprapat varje vecka för att kunna fortsätta.

Dessutom måste sättarna se upp för använda kanyler som ligger slängda på spåren. Någon påminner om råttorna som bor i tunnelbanan, men flera protesterar och säger att det värsta ändå är den dåliga luften som ständigt utreds och som vissa hävdar är cancerframkallande.

Bra pengar
Trots det är personalomsättningen minimal. Lasse Lundell är den som är nyast i skiftet, han har jobbat i tre år. De flesta andra i tolv år. Ett par har slutat under årens lopp men arbetet har också effektiviserats så att färre behövs.

– Det är inget drömjobb. Men en bra extrainkomst. Jag åker hemifrån efter att barnen somnat, och pengarna behövs. De gör att frun kan dryga ut tiden hon går hemma.

Men sättaren Marek Mika är less, medan han systematiskt vecklar ut de dyngsura arken och slänger dem över borsten för klistra upp dem muttrar han något om att allt blir sämre nu efter regeringsskiftet. Det kommer att bli dyrare att vara med i det fack som ändå inte gör något.

– Vi har inte fått en löneökning på tio år. Tre gånger har jag försökt ta upp det genom Fastighets men de ger mig samma svar hela tiden: att pressar vi för hårt blir företaget av med uppdraget.

Marek Mika är en av de få som är med
i facket, Stefan Wikner är det inte.

– Alla har det som extrajobb. Och ingen är helt beroende av den här inkomsten. Men det är något fel med att bensinen gått upp till över tio kronor litern och ändå ligger våra löner still, säger han.

Den risiga löneutvecklingen gör också att pressen på dem i skiftet ökar, det gäller att få ner antalet timmar ute på spåren och ingen får slöa till sig. Mellan nio på kvällen och fem på morgonen får de jobba, sedan blir trafiken för tät igen. Och ju senare det blir desto tommare blir tunnelbanevagnarna.

En av kvällens sista resenärer är en ung man i svart kostym med en röd ros på kavajslaget och matchande slips. Han tittar hålögt in i den svarta tunneln men verkar knappast lyssna efter tåget.

FAKTA: Värt att veta om affischering:
Motivets betydelse:
– Som sättare är det ju bara under de små stunderna på perrongen som man ser helheten. Och visst – är den en enda stor rumpa minns man det, men ofta kan jag komma hem utan att ha en aning om vad vi har klistrat, säger Stefan Wikner.

Mentala yrkesskador:
– Affischer är det första jag kollar på, var jag än är. Även ute i Europa finns de ju och det är svårt att inte börja titta, berättar Ulf Larsson.

Typiska slarvfel:
– Det finns två: dels när affischerna börjar släppa i kanterna för att det sitter kvar en massa gamla tunga ark under, dels när arken inte är limmade kant i kant så att det blir fula skarvar, fortsätter Ulf Larsson.